Tidigare:
"Yes. Yes I do. Oh I love you" - säger jag och känner hur jag nästan börjar gråta. Han ler mot mig och jag kastar mig i hand famn. Försiktigt tar han min hand och sätter ringen på mitt ringfinger. Jag beundrar ringen i några sekunder innan jag böjer mig fram för att kyssa min blivande make.
Everyone's changed and gone different paths
most of the friendships didn't last
these changes are different and frightening
its all new hairstyles, colors, it's not much to my liking
But who am i to judge the decisions they made
still i cant help but feel alone in this maze
it feels as if everyone's true self has disappeared
it's all too shocking and weird
So must i change too, to be apart of them?
Or should i stand still forever, until they come back? The only problem is to know when?
most of the friendships didn't last
these changes are different and frightening
its all new hairstyles, colors, it's not much to my liking
But who am i to judge the decisions they made
still i cant help but feel alone in this maze
it feels as if everyone's true self has disappeared
it's all too shocking and weird
So must i change too, to be apart of them?
Or should i stand still forever, until they come back? The only problem is to know when?
Mathildas perspektiv:
Nu har en vecka gått och detta är sista dagen i Grekland. Jag kommer sakna värmen, havet, maten och så mycket annat. Jag gick till restaurangen vid stranden den där kvällen. Det blev en succé! Alla var där och stöttade mig. Jag fick låna Nialls gitarr så jag kunde spela och så sjöng jag för alla gästerna. Jag var sjukt nervös men efter ett tag blev jag van och det var bara roligt att sjunga hela kvällen. I slutet kom Zayn upp på scenen och sjöng med mig, det var helt underbart och så roligt.
Resten av veckan spenderade vi på stranden och vi åkte in till staden för att shoppa lite och så gick vi på något museum med massor av statyer och andra antika grekiska prylar.
Jag och Elvira bytte aldrig tillbaka till våra gamla rum, det var mycket mysigare att sova med Zayn!
Och det viktigaste av allt! När vi var på väg hem från restaurangen stannade Eleanor helt plötsligt oss tjejer för hon skulle berätta något viktigt som hade hänt. Det första som dök upp i mitt huvud var att någon släckting var sjuk eller något sådant men så visade hon sin hand med den enorma diamantringen och ett stort leende på läpparna. Emelie blev helt till sig och jag tror jag kramade Eleanor minst femtio gånger. Det är helt sjukt, Eleanor och Louis, förlovade. Det är bara... wow. Jag kan se bröllopet framför mig, det kommer vara fantastiskt. Jag är så glad för deras skull!
Elviras perspektiv:
"I think there'll be more fans on the air port this time" - konstaterar Harry och baxar in den sista resväskan i taxin. Det var dags att lämna hotellet, vilka fina minnen vi kommer ha från detta stället.
"I am gonna miss this" - suckar Emelie och Danielle nickar nedlåtande.
"Well, we're all gonna miss this place, right?" - frågar Liam och kollar sig omkring en sista gång "but we have to go now"
"Right, let's go home" - säger Zayn och vi hoppar alla in i den stora varma taxin.
Paul, alla livvakter och... ja, alla andra väntar på oss vid flygplatsen och Harry hade rätt om fansen. Det var inte lika många som det var i England men ändå ett helt gäng med tonårstjejer. De stod berädda med papper, penna och deras kameror i högsta hugg.
"Can't we talk to them?" - frågar Niall och jag ler åt hans starka vilja att träffa fansen. Jag kan inte fatta att bara för någon månad sedan var det jag som att inne på mitt rum, spelade deras låtar på högsta volym och log som en galning åt allt de skrev, sa eller gjorde. Och nu är jag här, med dem. Tillsammans med Niall och omringad av mina allra bästa vänner. Kan livet bli bättre?
"Okay okay, you got twenty minutes" - säger Paul tillslut och killarna ler nöjt.
"Do you wanna talk to them El?" - frågar Niall mig och lägger armen om mig. Jag känner paniken växa inom mig. Inte kan jag prata med några av deras fans, de kommer ju inte gilla mig för jag är ju faktiskt den som tog Niall. "They want to meet you. They like you" - säger Niall för att lugna ner mig lite.
"They do?" - frågar jag lite överaskat.
"Yeah, see over there. Shall we give that girl a pic of us three together?" Jag nickar stumt och går långsamt fram till den första tjejen i högen. Hon verkar ändå ganska lugn. Hon är glad såklart men hon skriker inte så som vissa av de andra tjejerna gör.
"Hey Niall. Hey Elvira" - ropar hon för att överrösta skriken och ropen.
"Hey there" - ler Niall och kladdar ner sin autograf i hennes block. Hon ler stort och ger blocket till mig. Typiskt! Jag har ingen autograf, jag har inte ens övat. Jag kollar på Niall, han har fullt upp med att skriva på tjejens kompis sko.
"Here you go" - mumlar jag och skriver ner mitt namn lite snabbt och lustigt. Det blev inte precis så vackert. Antar att jag får öva mer på det lite senare.
"Can I have a pic of you?" - frågar hennes kompis. Niall lägger snabbt armen om mig och tjejen och kollar in i kameran. Jag ler lite tafatt och bländas av kamerablixten. "Thank you" - säger tjejen överlyckligt och vi går vidare in i högen.
Efter femton minuter får jag en snabb glimt av Emelie mellan några fans. Hon skriver också ner sin autograf lite var som helst samtidigt som hon försöker kolla in i så många kameror som möjligt. Hur ska man kunna vänja sig vid detta? Jag känner mig så iaktagen!
"It's time to go now!" - ropar Liam och jag går med stora steg förbi de sista tjejerna och in i ett annat rum.
"So how was it?" - frågar Zayn mig, Mathilda och Emelie. Vi kollar snabbt på varandra innan Emelie svara.
"It was quite fun. But I think I'm both deaf and blind right now" - konstaterar hon och gnuggar sina ögon.
"Yeah. I could finaly use my autograph! But it will be hard to get use to it" - säger Mathilda och Zayn skrattar gulligt åt henne.
"What did you think then?" - frågar Niall mig och jag rycker på axlarna.
"As Emelie said; I'm both deaf and blind but it was really fun actually, even though I don't like to being photographed" - säger jag tillslut och får en snabb kram av Niall.
"Boys and girls. Time to go home!" - ropar Paul och vi följer efter honom genom korridoren och in i flygplanet. Det var samma plan som förra gången och vi sätter oss på samma platser. Vi är alla ganska trötta så det blir inte så mycket gjort under resans gång. Louis och Harry sitter och skämtar med varandra och Liam, Danielle och Niall diskuterar deras topp tio länder. Ingen av dem kan riktigt bestämma sig så de byter hela tiden. Niall rangordnar så klart sina efter maten i länderna men inte ens han kan riktigt komma fram till ett slutgiltligt svar. Mathilda lyssnar på musik och Zayn sitter och skriver något i hans kollege block. Jag tror inte han vill att någon ska se vad han skriver för han är vänd mot oss med blocket upptryckt nästan precis framför näsan på honom. Själv kommer jag somna vilken minut som helst. Jag är så trött att jag skulle kunna sove i tusen år eller något.
Emelies perspektiv:
Resan hem känns kortare än resan till Grekland. Kanske för att man är trött och inte lika förväntans full nu. Det är typ bara en halv timme tills vi landar på mother earth igen. Det ska bli skönt att kunna checka in på hotellet med Mathilda och bara vila i flera dygn. Killarna åker ju såklart hem till sitt hus, Danielle och Eleanor ska hem och det ska Elvira också. Hennes bror kommer också hem idag eller något så de ska ha en Välkommen Hem fest.
"Emelie, can I ask you something?" - väser Eleanor tyst till mig så att ingen annan ska höra.
"Sure, what is it?" - undrar jag och vänder mig mot henne.
"Do you really think me and Lou should get married?" - frågar hon och jag kollar förvånat på henne.
"Of course I think!" - svarar jag lite högre än tänkt. "Why do you ask that, you two will be so happy together" - konstaterar jag med sänkt röst. Eleanor ser inte så jättesäker ut men hon ler smått mot mig.
"I guess I'm just nevous" - ler hon och lutar sig bak i stolen. Jag klappar henne på axlen och ler tillbaka.
"Everything will be just fine" - uppmuntrar jag henne och hon nickar instämande.
"By the way. I wonder if you, and the other girls of course, would like to my bridesmades?" - frågar hon och jag lägger handen för munnen.
"Are you serious?" - viskar jag förvånat och kollar med uppspärrade ögon på henne. Hon nickar och jag känner att jag blir alldeles stirrig.
"That would be great. Oh this is going to me just perfect" - skrattar jag och hör hur entusiastisk jag låter.
"Aww, thank you Em. You're the best"
Elviras perspektiv:
"I would absolutely love that Eleanor!" - ler jag och hon klappar med händerna.
"I love you girls" - säger hon kärleksfullt och vi svarar desamma.
"This is going to be so fun" - skrattar Mathilda och jag får massvis med bilder på klänningar, prydnade och andra bröllopsrelaterade saker i huvudet.
"We are still here" - konstaterar Harry och himlar med ögonen. "It's just a marrige girl"
"How can you say that?" - säger Emelie bestört och slår till honom på axlen.
"You're the Best Man right?" - frågar jag och Harry nickar stolt. De har redan bestämt att de ska vara Best Man's på varandras bröllop så Louis behövde inte ens fråga.
"We have to find The dress" - säger Danielle seriöst med betoning på The. Eleanor kommer nog se helt fantastisk ut i vilken klänning som helst så vi kommer ju ha mycket att välja på.
"I know. We all have to go shopping someday" - svarar Eleanor. Jag nickar och kollar ut genom bilfönstret. Jag är hemma.
Mathildas perspektiv:
Jag vill inte vakna, inte nu! Dumma sol som kommer och väcker mig redan klockan nio på morgonen. Jag ligger helt tyst i min säng och kollar upp i taket. Efter att vi lämnat av Elvira hemma hos henne åkte vi vidare till tågstationen så att Eleanor och Danielle kunde ta tåget hem till dem själva. Det blev en himla massa hejdå kramar och Louis verkade mer deprimerad än någonsin när tåget körde iväg. Bara två minuter efter att han inte kunde se henne ringde han och de pratade fortfarande när jag och Emelie hoppade av vid vårat hotell. Vi hade bokat var sitt rum så det vara bara att få upp alla väskor och slänga sig i sängen för att sova. Elvira ska komma idag med alla kläderna som vi lämnat hemma hos henne. Hon bor bara tio minuter från vårat hotell så vi kommer fortsätta att umgås varje dag. Något mindre roligt är att killarna bor typ tjugo minuter härifrån.
"Mathilda?" - ropar Emelie och knackar på dörren in till mitt rum.
"Wait a second" - ropar jag tillbaka och reser på mig. Jag drar med mig hela täcket över golvet och fram till dörren. "Goodmorning" - gäspar jag och släpper in Emelie. Hon är redan påklädd och redo för en ny dag.
"Go and get ready so we can have breakfast" - säger hon till mig och jag räcker ut tungan på skoj innan jag går in på toan, fortfarande med täcket asandes efter mig.
Tio minuter senare går jag ut och hittar Emelie sittandes på min säng med telefonen mot örat.
"That would be great" - säger hon entusiastisk och ler mot mig.
"See you later then, bye" - säger hon och lägger på. "It was Elvira. She is here any minute to give us our stuff and then we could go for some shopping in the city"
"That's fine with me" - svarar jag och slänger upp täcket på sängen. Städerskan får fixa det sedan för jag pallar inte bädda.
Elivras perspektiv:
Jag kliver ur taxin med händerna fulla med kassar och väskor. Det är tugnt att bära omkring på alla Emelies och Mathildas saker men nu är jag äntligen framme. Jag tror det var rum 203 - 4 som de bodde i så jag går in på hotellet och tar hissen upp till tredje våningen.
"two hundred, two hundred and one.." - mumlar jag för mig själv när jag går förbi alla dörrar i korridoren. "Here we are!" - konstaterar jag för mig själv och knackar på dörren. Oj, jag måste verkligen sluta prata för mig själv. Folk kan tro att jag är sinnessjuk!
"Hey" - utbrister Emelie och ler stort mot mig.
"Hello there" - skrattar jag och går in i rummet. "I guess this is Mathildas place?" - ler jag och kollar runt i röran. Täcket ligger slängt över sängen och kläderna hon hade igår ligger på det lilla bordet.
"Nice to see you too" - snäser Mathilda och jag kramar om henne för att irritera henne lite till. Min söta lilla kompis.
"Shall we go shopping now or what?" - frågar Emelie lite otåligt. Vi har suttit och snackat på rummet i snart en halvtimme och jag hade helt glömt att vi skulle gå ut en runda på stan.
"Yeah, I just have to go to the bathroom..." - säger jag och reser mig från stolen.
*Pip pip* - låter Mathildas mobil. Jag kollar på den innan jag slänger den till Mathilda. "It's the love of your dreams" - säger jag innan jag går in på toan.
När jag kommer tillbaka står Emelie med ytterkläderna på men Mathilda sitter kvar i sängen.
"Elvira! Is it okay if I spend the day with Zayn? He wanted to show me something" - frågar hon och kollar på mig med värsta hundvalpsögonen. Jag kollar på henne och kan inte låta bli att skratta lite åt hennes bedjan.
"Sure, I think we're going to have fun anyway" - svarar jag tillslut och Mathilda ler stort mot mig och kramar om mig. "Air?" - flämtar jag och hon släpper mig.
"See ya later then" - ler hon och jag vinkar lite snabbt innan jag följer med Emelie ut i korridoren och vidare ut på stan.
Emelies perspektiv:
"I'm tired, and hungry. I wanna eat" - klagar Elvira för tionde gången. Hon är verkligen inte skapt för att gå på stan speciellet länge. Jag suckar och säger att vi visst kan gå och fika någonstans.
"Elvira? Look over there" - ropar jag och pekar bort mot ett par som ser ut att vara i vår ålder.
"That looks like..." - börjar hon och anstränger sig för att se vilka det är.
"...Sandra!!" - avslutar jag hennes mening och Sandra kollar upp. "Oh my god. Hey Sandra!" - skriker jag och vi springer mot henne.
"Hey guys" - säger hon överlyckligt och vi kramar varandra. Hennes sällskap står chockat bredvid och kollar förvånat på oss.
"I've missed you so much. It been such a long time" - ler Elvira och vi drar oss ur gruppkramen. "What are you doing here?" - frågar hon sedan och Sandra ställer sig bredvid killen igen.
"I'm here for a job. What are you doing here Emelie? I thought you'd lived in Sweden" - säger hon och kollar frågande på mig.
"I came here like a month ago to visit Elvira. And then.. oh it's a long and incredible story" - skrattar jag och Elvira börjar också skratta.
"I want to hear it all from the start. Do you want to take a coffee of something?" - frågar hon och kollar på mig och Elvira som genast tackar ja.
Vi går in på ett litet café och slår oss ner vid uteserveringen. Det visar sig att Sandras relativt snygga kill sällskap är hennes kille Ed, eller Edward, som har följt med henne hit till England så att hon inte skulle vara ensam.
"So, from the beginning?" - frågar Sandra och sätter sig i en bekväm ställning, som om hon är berädd att höra berättelsen om jordens uppkomst eller något.
"Well, okay.. ehhm.. Elvira?" - stammar jag för jag vet inte var jag ska börja. Hon kollar på mig nickar, tar ett djupt andetag och börjar berätta.
Elviras perspektiv:
"...and now we're home again" - avslutar jag och kollar på Sandra som sitter med uppspärrade ögon.
"One Direction?" - säger hon kort och jag nickar. "Wow" - andas hon och jag skrattar till lite snabbt.
"That was our story. Now I wanna hear about yours!" - ler Emelie och kollar på Ed och Sandra. Genast rycker Ed till och lägger armen om Sandra och drar henne närmare sig.
"We've been together for like a year now, actually" - berättar Sandra och kollar upp på Ed som beskyddande kollar tillbaka. Hans ögon tindrar när han kollar på Sandra och hon ler stort mot honom. Jag och Emelie gör "aww" ljud och jag lutar mig tillbaka i stolen.
"Anyways, I think we have to go now. I can't miss the job interview" - utropar Sandra plötsligt och reser på sig. "It was so fun to see you agian. Don't be a stanger! Bye bye" - säger hon och kramar oss en gång till som hejdå.
"Good luck Sandra" - ropar Emelie efter henne och vinkar. "Well, that was fun" - säger hon sedan och vänder sig mot mig. Jag nickar och vinkar en sista gång innan Sandra och Ed försvinner bakom ett hörn.
Mathildas perspektiv:
Emelie och Elvira gick, Zayn kom, vi åkte till London Eye, sedan till parken och nu är vi hemma hos killarna i deras lägenhet. Eller rättare sagt är det bara jag och Zayn hemma. De andra är ute... någonstans.
"Are you hungry?" - frågar Zayn mig och går in i köket.
"Yeah" - svara jag och försöker ignorera min kurrande mage när jag följer efter Zayn in i köket.
"We've only got this chocolate cake" - suckar han och stänger kylskåpsdörren eftersig och placerar kakan på köksön. "Niall was here last night so..." - ursäktar han sig och jag skrattar åt hans min.
"Chokolate cake is good" - försäkrar jag honom om och han ler mot mig.
"You're such a wonderful person Mathilda" - ler han och går runt köksön för att krama mig. Hans starka armar omfamnar mig och jag blir alldeles varm, både inombords och om resten av kroppen. Försiktigt lägger Zayn en hand på min käke och böjer sig fram för att kyssa mig. Hans läppar är mjuka och jag pressar mig mot honom för att besvara hans kyss. Han kysser mig intensivare men sedan så backar han bakåt och ler ursäktande mot mig. "I wanna show you that thing I told you before" - viskar han och tar min hand. Jag följer villigt efter honom ut på altanen. "Just a second" - ler han och går in igen. Jag sätter mig ner på en av solstolarna och kollar ut över den fina trädgården och enorma staketen som omringar huset.
"What are you going to...?" - börjar jag när Zayn kommer tillbaka med sin laptop.
"Shh" - avbryter han mig och sätter sig på stolen framför mig och kollar mig djupt i ögonen. Med ett lätt klick på datorn börjar vacker musik spelas ur högtalarna. Det är bara en gitarr som spelar.
"I wrote you a song" - säger Zayn sammetslent och börjar sjunga. Redan efter första tonen får jag gåshud över hela kroppen, jag kan inte fatta att Zayn har skrivit en låt. Till mig.
Sista ackordet spelas i högtalarna och allt tystnar. Jag lyfter på handen för att torka bort glädjetårarna.
"Zayn, it was wonderful" - viskar jag och ler mot honom. Han ler snett tillbaka och tar tag i min hand.
"I'm glad you liked it" - säger han och jag skakar på huvudet.
"Liked it? I totaly loved it. It was the best song I ever heard" - konstaterar jag och han reser på sig och sätter sig bredvid mig.
"Then I'm glad you loved it, my love" - ler han och böjer sig fram för att kyssa mig igen.
Oj oj oj. Jag VET att det var länge sedan jag skrev, och jag VET att det är förfärligt gjort av mig. Jag ska skärpa mig! Jag tror det blir cirka tio kapitel till av Lovely Loneliness sedan ska jag börja på en ny fanfiction, om ni nu är intresserade av att läsa en till?! Hoppas ni gillade detta kapitlet! Kram xoxo
