Tidigare:
"Time to sleep", säger jag och kryper ner under täcket. "It's gonna be a busy day tomorrow"
"Right. Goodnight Johanna"
"Goodnight Vicky"
*Biip biip*, piper alarmet och jag sträcker ut armen för att stänga av det förfärliga ljudet. De första två slagen missar jag knappen med på det tredje träffar jag och slår ner klockan på golvet med en himla smäll.
"God..", stönar jag och hör hur min röst är helt ostabil. Bredvid mig snurrar Viktoria och drar i täcket.
"I don't wanna go up", gnäller hon och begraver ansiktet i kudden.
"We have to", säger jag trött och sätter mig upp på sängkanten för att sträcka på mig. Sedan reser på mig och plockar upp alarmklockan från golvet; 09:02. "Move!", beordrar jag Viktoria men när hon inte rör på sig går jag till änden på sängen och drar snabbt av täcket så att hon ska reagera. Snabbt kryper hon ihop som en boll och kollar surt upp på mig.
"You're mean..", väser hon med en fejkad arg röst. Jag ler skadeglatt åt henne innan jag går för att fräscha upp mig och otroligt nog stiger även Viktoria upp och går in i min garderob där hon har en liten låda med kläder som hon kan byta om till varje gång hon är här (vilket är ganska ofta).
När jag tillslut borstat ut håret så att det såg något bra ut klär jag på mig ett par blåa jeans och en vit stickad tröja innan jag går ut i köket för att göra mig och Viktoria en god frukost.
Viktorias perspektiv:
"It smell good", ler jag och tar på mig min svarta kofta samtidigt som jag kliver in i köket där Johanna står och lägger färsk frukt på ett par nygräddade pannkakor.
"These are for you...", säger hon och räcker mig fatet. "And this is for me", anslutar hon och ställer en skål med några mörkbruna flingor och mjölk framför henne på bordet. Johanan hade gjort mer än pannkakor och flingor, saker som fruktsallad, July's hemmagjorda saft, hårdkokta ägg och frukostbullar var också framplockade på matbordet.
"Love your outfit", säger jag och och nickar nog Johannas tröja samtidigt som jag tar en tugga av min ihoprullade pannkaka.
"And I love yours. Harry is so going to fall for you", skämtar hon och jag rodnar lite.
"Haha, funny! He's not"
"He will! I promise. With those black shorts.."
"Shut up! Haha"
Johanna tystnar med ler fortfarande övertygande. Leendet är kvar till det att jag ätit upp all min frukost.
"We gotta hurry a litte. It's 10am and we have to be there half past ten", ropar Johanna samtidigt som hon ställer in disken i diskmaskinen. Jag skyndar mig in på toaletten och plockar upp tandborsten från det tomma glaset. Tjugo sekunder senare trängs både jag och Johanna framför speglen.
Johannas perspektiv:
Jag tror jag har borstat tänderna i tio minuter snart, jag har liksom fastnat i någon rytm. För precis när jag kollat mig i toalettspeglen började fjärilarna i magen flyga runt och göra mig illamående. Viktoria var redan klar och stod antagligen och uppdaterade Twitter eller något på hennes mobil. Herregud vad det är pirrigt, antar att det alltid är det när man ska se sina idoler, bara det att jag aldrig varit med om det innan. Viktoria har faktiskt varit på en 1D signering innan fast det var några kilometer härifrån. Jag var sjuk så kunde inte följa med.
"Johanna. Are you comming?", ropar Viktoria stressat från hallen och jag spottar i vasken.
"On my way", skriker jag tillbaka och tar mig en sista titt i speglen. Mit bruna lockiga hår lockar sig åt alla håll och kanter och mitt ansikte ser stelt ut. Om jag pressar in ansiktet mot halsen ser man mycket väl en liten dubbelhaka där, den liksom framträder av ljuset. Ansiktet är ovalt, kanske lite fyrkantigt runt käkbenen (som knappt syns). Ögonen är stora, bruna och stirrar piggt tillbaka på mig. Kinderna är lite rosiga, antagligen för att jag är så pirrig.
"Today?", ropar Viktoria igen och jag går snabbt ut från toaletten, släcker lampan på vägen, tar tag i min nya mobil och springer ut i hallen.
"Let's go"
Det tog cirka tjugo minuter att cykla hemifrån och till parken. Trottoarerna är nästan tomma vilket inte är så förvånande för det känns som om hela stan är samlad i parken.
"Do you think they're here yet?", frågar Viktoria och jag kollar mig omkring samtidigt som jag bromsar cyklen och landar på fötterna på varsin sida av cyklen. Allt jag ser är människor som står och pratar med varandra, kramas, några gråter till och med.
"I guess that's them", säger jag och följer en svart skåpbil med blicken. Den har precis kört runt hörnet av en byggnad och är långsamt på väg runt grönområdet omringad av skrikande och vinkande fans.
"Good guess", andas Viktoria och kollar som i en förtrollning på bilen. Vi ställer våra cyklar bredvid varandra i ett av de minde överfulla cykelställen och låser dem innan vi tar våra väskor och tränger oss in i folkmassan.
"So much people", andas jag och håller Viktorias hand hårdare i min för att inte tappa bort henne. Vi står i mitten av kön ,eller något som ska likna en kö, och trycker oss sakta med säkert framåt.
"I don't think they're out of the car yet..", säger Viktoria men precis när hon avslutat den meningen börjar massvis och åter massivs av tjejer skrika för full hals.
"They're here!", skriker jag och känner hur trycket bakifrån och från sidorna blir starkare. Synd att jag är så kort. Någon tjej tränger sig desperat förbi mig och råkar träffa mig på läppen med hennes arbetande armbågar. Snabbt pressar jag fingrarna mot läpparna och upptäcker att det börjat blöda. Typiskt. Efter ett tag av puttande pressas en annan tjej mot min hand som håller i Viktoria och jag släpper motvilligt taget. Ännu mer typiskt. Jag kan inte ens se henne längre, allt jag ser är det svarta fettiga håret på den långa tjejen som står framför mig. Det börjar bli svårare och svårare att få luft och precis när jag funderar på att gå ur folkhopen får jag något hårt i magen och jag viker mig dubbel så snabbt att jag skallar en annan armbåge men pannan. Smärtan är långdragen och jag kämpar för att få luft, allt flimmrar framför ögonen och jag sjunker sakta ner mot marken samtidigt som trycket fortsätter framåt. Jag känner mig illamående och jag kan inte fokusera på vad som händer. Ljuset bara försvinner mer och mer. Med stor möda vrider jag på huvudet och det sista jag hinner se är en fot som kommer rakt mot mig, sedan blir det svart.
Luften försvinner.
Allt är nu försvunnet.
Tiden den rinner.
Inget är vunnet.
Människorna är svaga.
Och jag slutar ta i.
Smärta kan man inte laga.
Hoppet flyger förbi.
"She's back", hör jag någon viska.
"What happened?"
"I don't know. Look at her face!"
"That doesn't look nice"
Det kan inte vara bra, ser jag så förfärlig ut. Jag kämpar för att öppna ögenen och lyfta på ena armen men allt är fortfarande lite oklart och jag är inte ens säker på om mina muskler fungerar längre. En gång till fösöker jag öppna ögonen och denna gången lyckas jag och möts av Viktorias blå-gråa ögon.
"I'm okay", försäkrar jag med skrovlig röst och märker att hela parken nästan är folktom. Jag har verkligen varit borta länge.
"Is she okay?", hör jag någon fråga långt bortifrån. Jag ser inte vem det är men jag årkar inte kolla heller så jag bara fortsätter lyfta på armar och ben för att se om jag är hel. Konstligt nog svarar inte Viktoria heller, hon sitter på huk med halvt gapande mun och stirrar på något bakom mig. Besvärligt reser jag på mig tillräckligt mycket för att jag ska kunna vrida på huvudet på att se vem som sa något.
"I'm fiiine....", säger jag men tystnar kvickt. Herregud i himlen!
"I'm so sorry, does your face hurt?", frågar Harry Styles och närmar sig oss med Niall någon meter bakom honom.
"Yeah, I meant no. Maybe", stammar jag och blinkar några gånger för att se om det bara är jag som slått i huvudet lite väl hårt.
"Harry", presenterar Harry sig och tar Viktorias hand som nu ställt sig upp.
"Viktoria. But you can call me Vicky", svarar hon snabbt och tar Harrys hand och ler stort mot honom. Harry ler tillbaka och deras ögonkontakt varar lite längre än vad det brukar.
"Hi Niall", säger jag försiktigt och lyfter på en hand för att vinka mot Niall. Det var dumt gjort för då försvann stödet som höll mig uppe och jag faller baklänges ner i gräset igen.
"We sound make sure you get some rest!", säger Niall och tar tag i mina axlar för att hjälpa mig upp på fötterna. Bara tanken på att han rör mig gör mig lite svag i knäna men som tur var ramlar jag inte igen.
"I live 20 minutes away, I can take my bike..", försäkrar jag men märker att jag inte låter övertygande alls.
"You can't bike like this. You have blood in you face Johanna", konstaterar Viktoria och mina ögon smalnar. Jag gillar inte att verka svag och klumpig framför andra.
"You can rest in our tourbus if you want?", frågar Harry och pekar bort mot några träd. Antar att bussen står där bakom.
"I don't wanna interrupt", säger jag och flyttar blicken fram och tillbaka mellan Harry och Niall. Hur är det möjligt att de är snyggare i verkligheten när de ser så bra ut på bilder?
Viktorias perspektiv:
Tillslut går Johanna med på att följa med killarna till deras turné buss och jag följer villigt eftersom jag är en sådan bra vän. Hehe. Bussen är enorm, kanske för att det är sängar, TV aparater och soffor istället för dammiga och obekväma säten med små krumelurer på som i vanliga bussar.
När vi klev in presenterade Harry mig för Louis, Zayn, Liam, Paul och Eleanor. Shit vad hon är vacker, jag är SÅ avundsjuk! Niall visade genast Johanna toaletten så att hon kan tvätta bort blodet från ansiktet. Den stackaren, fast det är ändå lyckost henne att skada sig och sedan bli omhändertagen av One Direction! Detta blev ju inte som vi tänkt oss i morse.
Nu var jag lite elak. Det tog evigheter för mig att skriva detta kapitlet men jag känner att det finns viktigare saker som händer i mitt "riktiga liv". Jag skriver så ofta jag kan även om jag kunde lägga ner lite mer tid på det. Sorry, jag ska bättra mig.
Hoppas ni gillar kapitlet! Glöm inte att KOMMENTARA för att få en fortsättning!
Kram xoxo
