Love To 72 - 3

2012-09-10 @ 21:39:46
Tidigare:
"Time to sleep", säger jag och kryper ner under täcket. "It's gonna be a busy day tomorrow"
"Right. Goodnight Johanna"
"Goodnight Vicky"


 
*Biip biip*, piper alarmet och jag sträcker ut armen för att stänga av det förfärliga ljudet. De första två slagen missar jag knappen med på det tredje träffar jag och slår ner klockan på golvet med en himla smäll.
"God..", stönar jag och hör hur min röst är helt ostabil. Bredvid mig snurrar Viktoria och drar i täcket. 
"I don't wanna go up", gnäller hon och begraver ansiktet i kudden.
"We have to", säger jag trött och sätter mig upp på sängkanten för att sträcka på mig. Sedan reser på mig och plockar upp alarmklockan från golvet;  09:02. "Move!", beordrar jag Viktoria men när hon inte rör på sig går jag till änden på sängen och drar snabbt av täcket så att hon ska reagera. Snabbt kryper hon ihop som en boll och kollar surt upp på mig.
"You're mean..", väser hon med en fejkad arg röst. Jag ler skadeglatt åt henne innan jag går för att fräscha upp mig och otroligt nog stiger även Viktoria upp och går in i min garderob där hon har en liten låda med kläder som hon kan byta om till varje gång hon är här (vilket är ganska ofta). 
När jag tillslut borstat ut håret så att det såg något bra ut klär jag på mig ett par blåa jeans och en vit stickad tröja innan jag går ut i köket för att göra mig och Viktoria en god frukost. 
 
Viktorias perspektiv:

"It smell good", ler jag och tar på mig min svarta kofta samtidigt som jag kliver in i köket där Johanna står och lägger färsk frukt på ett par nygräddade pannkakor.
"These are for you...", säger hon och räcker mig fatet. "And this is for me", anslutar hon och ställer en skål med några mörkbruna flingor och mjölk framför henne på bordet. Johanan hade gjort mer än pannkakor och flingor, saker som fruktsallad, July's hemmagjorda saft, hårdkokta ägg och frukostbullar var också framplockade på matbordet.
"Love your outfit", säger jag och och nickar nog Johannas tröja samtidigt som jag tar en tugga av min ihoprullade pannkaka.
"And I love yours. Harry is so going to fall for you", skämtar hon och jag rodnar lite.
"Haha, funny! He's not"
"He will! I promise. With those black shorts.."
"Shut up! Haha"
Johanna tystnar med ler fortfarande övertygande. Leendet är kvar till det att jag ätit upp all min frukost. 
"We gotta hurry a litte. It's 10am and we have to be there half past ten", ropar Johanna samtidigt som hon ställer in disken i diskmaskinen. Jag skyndar mig in på toaletten och plockar upp tandborsten från det tomma glaset. Tjugo sekunder senare trängs både jag och Johanna framför speglen. 
 
Johannas perspektiv:
 

Jag tror jag har borstat tänderna i tio minuter snart, jag har liksom fastnat i någon rytm. För precis när jag kollat mig i toalettspeglen började fjärilarna i magen flyga runt och göra mig illamående. Viktoria var redan klar och stod antagligen och uppdaterade Twitter eller något på hennes mobil. Herregud vad det är pirrigt, antar att det alltid är det när man ska se sina idoler, bara det att jag aldrig varit med om det innan. Viktoria har faktiskt varit på en 1D signering innan fast det var några kilometer härifrån. Jag var sjuk så kunde inte följa med.
"Johanna. Are you comming?", ropar Viktoria stressat från hallen och jag spottar i vasken.
"On my way", skriker jag tillbaka och tar mig en sista titt i speglen. Mit bruna lockiga hår lockar sig åt alla håll och kanter och mitt ansikte ser stelt ut. Om jag pressar in ansiktet mot halsen ser man mycket väl en liten dubbelhaka där, den liksom framträder av ljuset. Ansiktet är ovalt, kanske lite fyrkantigt runt käkbenen (som knappt syns). Ögonen är stora, bruna och stirrar piggt tillbaka på mig. Kinderna är lite rosiga, antagligen för att jag är så pirrig. 
"Today?", ropar Viktoria igen och jag går snabbt ut från toaletten, släcker lampan på vägen, tar tag i min nya mobil och springer ut i hallen.
"Let's go"
 
Det tog cirka tjugo minuter att cykla hemifrån och till parken. Trottoarerna är nästan tomma vilket inte är så förvånande för det känns som om hela stan är samlad i parken. 
"Do you think they're here yet?", frågar Viktoria och jag kollar mig omkring samtidigt som jag bromsar cyklen och landar på fötterna på varsin sida av cyklen. Allt jag ser är människor som står och pratar med varandra, kramas, några gråter till och med. 
"I guess that's them", säger jag och följer en svart skåpbil med blicken. Den har precis kört runt hörnet av en byggnad och är långsamt på väg runt grönområdet omringad av skrikande och vinkande fans. 
"Good guess", andas Viktoria och kollar som i en förtrollning på bilen. Vi ställer våra cyklar bredvid varandra i ett av de minde överfulla cykelställen och låser dem innan vi tar våra väskor och tränger oss in i folkmassan. 
"So much people", andas jag och håller Viktorias hand hårdare i min för att inte tappa bort henne. Vi står i mitten av kön ,eller något som ska likna en kö, och trycker oss sakta med säkert framåt. 
"I don't think they're out of the car yet..", säger Viktoria men precis när hon avslutat den meningen börjar massvis och åter massivs av tjejer skrika för full hals. 
"They're here!", skriker jag och känner hur trycket bakifrån och från sidorna blir starkare. Synd att jag är så kort. Någon tjej tränger sig desperat förbi mig och råkar träffa mig på läppen med hennes arbetande armbågar. Snabbt pressar jag fingrarna mot läpparna och upptäcker att det börjat blöda. Typiskt. Efter ett tag av puttande pressas en annan tjej mot min hand som håller i Viktoria och jag släpper motvilligt taget. Ännu mer typiskt. Jag kan inte ens se henne längre, allt jag ser är det svarta fettiga håret på den långa tjejen som står framför mig. Det börjar bli svårare och svårare att få luft och precis när jag funderar på att gå ur folkhopen får jag något hårt i magen och jag viker mig dubbel så snabbt att jag skallar en annan armbåge men pannan. Smärtan är långdragen och jag kämpar för att få luft, allt flimmrar framför ögonen och jag sjunker sakta ner mot marken samtidigt som trycket fortsätter framåt. Jag känner mig illamående och jag kan inte fokusera på vad som händer. Ljuset bara försvinner mer och mer. Med stor möda vrider jag på huvudet och det sista jag hinner se är en fot som kommer rakt mot mig, sedan blir det svart. 
 
Luften försvinner.
Allt är nu försvunnet.
Tiden den rinner.
Inget är vunnet.
 
Människorna är svaga.
Och jag slutar ta i.
Smärta kan man inte laga.
Hoppet flyger förbi. 
 
"She's back", hör jag någon viska.
"What happened?"
"I don't know. Look at her face!"
"That doesn't look nice"
Det kan inte vara bra, ser jag så förfärlig ut. Jag kämpar för att öppna ögenen och lyfta på ena armen men allt är fortfarande lite oklart och jag är inte ens säker på om mina muskler fungerar längre. En gång till fösöker jag öppna ögonen och denna gången lyckas jag och möts av Viktorias blå-gråa ögon. 
"I'm okay", försäkrar jag med skrovlig röst och märker att hela parken nästan är folktom. Jag har verkligen varit borta länge.
"Is she okay?", hör jag någon fråga långt bortifrån. Jag ser inte vem det är men jag årkar inte kolla heller så jag bara fortsätter lyfta på armar och ben för att se om jag är hel. Konstligt nog svarar inte Viktoria heller, hon sitter på huk med halvt gapande mun och stirrar på något bakom mig. Besvärligt reser jag på mig tillräckligt mycket för att jag ska kunna vrida på huvudet på att se vem som sa något. 
"I'm fiiine....", säger jag men tystnar kvickt. Herregud i himlen! 
"I'm so sorry, does your face hurt?", frågar Harry Styles och närmar sig oss med Niall någon meter bakom honom. 
"Yeah, I meant no. Maybe", stammar jag och blinkar några gånger för att se om det bara är jag som slått i huvudet lite väl hårt. 
"Harry", presenterar Harry sig och tar Viktorias hand som nu ställt sig upp. 
"Viktoria. But you can call me Vicky", svarar hon snabbt och tar Harrys hand och ler stort mot honom. Harry ler tillbaka och deras ögonkontakt varar lite längre än vad det brukar. 
"Hi Niall", säger jag försiktigt och lyfter på en hand för att vinka mot Niall. Det var dumt gjort för då försvann stödet som höll mig uppe och jag faller baklänges ner i gräset igen. 
"We sound make sure you get some rest!", säger Niall och tar tag i mina axlar för att hjälpa mig upp på fötterna. Bara tanken på att han rör mig gör mig lite svag i knäna men som tur var ramlar jag inte igen. 
"I live 20 minutes away, I can take my bike..", försäkrar jag men märker att jag inte låter övertygande alls.
"You can't bike like this. You have blood in you face Johanna", konstaterar Viktoria och mina ögon smalnar. Jag gillar inte att verka svag och klumpig framför andra.
"You can rest in our tourbus if you want?", frågar Harry och pekar bort mot några träd. Antar att bussen står där bakom. 
"I don't wanna interrupt", säger jag och flyttar blicken fram och tillbaka mellan Harry och Niall. Hur är det möjligt att de är snyggare i verkligheten när de ser så bra ut på bilder? 
 
Viktorias perspektiv: 
 

Tillslut går Johanna med på att följa med killarna till deras turné buss och jag följer villigt eftersom jag är en sådan bra vän. Hehe. Bussen är enorm, kanske för att det är sängar, TV aparater och soffor istället för dammiga och obekväma säten med små krumelurer på som i vanliga bussar. 
När vi klev in presenterade Harry mig för Louis, Zayn, Liam, Paul och Eleanor. Shit vad hon är vacker, jag är SÅ avundsjuk! Niall visade genast Johanna toaletten så att hon kan tvätta bort blodet från ansiktet. Den stackaren, fast det är ändå lyckost henne att skada sig och sedan bli omhändertagen av One Direction! Detta blev ju inte som vi tänkt oss i morse.
 
Nu var jag lite elak. Det tog evigheter för mig att skriva detta kapitlet men jag känner att det finns viktigare saker som händer i mitt "riktiga liv". Jag skriver så ofta jag kan även om jag kunde lägga ner lite mer tid på det. Sorry, jag ska bättra mig. 
Hoppas ni gillar kapitlet! Glöm inte att KOMMENTARA för att få en fortsättning!
Kram xoxo

Permalink | Love To 72 | Kommentarer (3) | Trackbacks () |

Love To 72 - 2

2012-08-23 @ 21:30:00
Tidigare:
När jag betalat tar jag lådan och går ut i solskenet. Bäst att skynda sig så att inte Viktoria står ute på gatan i flera minuter. Plus att jag vill få reda på den överraskning hon sa att hon hade! 
 
 
 
Viktorias perspektiv:
 

Jag behöver bara stå ute på gatan i två hela minuter innan jag ser Johanna komma gåendes mot mig med en stor låda i famnen. Hon ler stort mot mig och jag lägger ner mobilen i jeans fickan så att jag kan ge henne en kram när hon kommer fram.
"You look great", säger hon och jag kollar ner på mina ljusblåa slitna jeans och vita linne. 
"What about you? Your dress is stunning", konstaterar jag och pekar på dörren intill lägenheten. Johanna plockar fram sin nyckel ur sin väska och öppnar så att vi kan ta trappen upp till där hon bor. Jag har varit här hundra gånger minst och det är alltid lika rent och prydligt överallt. Johanna är så lik sin faster, speciellt när det gäller att hålla ordning i sin omgivning. Min familjs hus ser ut som ett bombnerslag hela tiden, prylar överallt. Men denna stora lägenhet ser ut som om den är plockad ur en sådan där svensk IKEA katalog. "Can I look at the cake?", frågar jag nyfiket när Johanna ställt ner den på matbordet.
"I haven't seen it myself so it's a surprise for me too", svarar Johanna och jag ställer mig bredvid henne. Sakta öppnar hon locket och där i finns en helt brun rund tårta, full med spritsad grädde på toppen, jordgubbar och hallon som gardering och så klart sexton ljus som ligger bredvid tårtan.
"That looks yummy", säger Johanna och jag kollar på henne i ögonvrån. Jag vet mycket väl att hon håller sig ifrån allt som är onyttigt, helt sjukt. Det kan inte vara så lätt som det ser ut, jag skulle aldrig klara mig utan underbar nutella eller choklad. Försiktigt stänger jag locket igen och snurrar runt så att jag kan kolla på Johanna. 
"What's your surprise that you wanted to tell me?", frågar hon entusiastisk och jag ler helmighetsfullt. 
"You would like to know that huh?", retas jag och låtsas spela oberoende av att berätta henne.
"Yes! Tell me now Viktoria!", nästan skriker hon och jag skrattar åt hennes ansiktsuttryck.
"Alrigt, calm down! I went on the Internet today...", börjar jag berätta.
"And?!", skyndar Johanna på och vevar med armarna.
"And I saw that One Direction is comming to the park tomorrow", avslutar jag och ler förväntansfullt mot Johanna.
"No way. We have to go! I love there music. We may get some autographs"
"Maybe. You have there CD right?"
"Of course, I just have to find it", svarar hon och försvinner in på sitt rum. Jag följer efter henne så fort jag ställt in tårtan i kylen. 
 
Johannas perspektiv:
 

Snabbt rotar jag bland alla mina CD-skivor tills jag hittar det jag letade efter; Up All Night. Jag håller upp den och vänder mig om för att visa Viktoria som sitter i min säng och startar min helt nya iPhone. 
"How can you leave the house when you have presents to open?", frågar hon bestört och jag sätter mig ner bredvid henne så att jag kan få tag i den andra paketet som jag lämnade i morse. Lika försiktigt som innan öppnar jag detta paketet och det gör Viktoria vansinnig. "Just rip it off", stönar hon och drar av pappret. Det var två skal till min nya mobil, en ljus mint-blå aktig och en ljusrosa. "They're cute", konstaterar Viktoria och räcker mig kuvertet som är kvar.
"I bet it's a card or something", gissar jag och öppnar upp kuvertet. Pengar!
"How much is it?", frågar Viktoria nyfiket och jag räknar tyst i huvudet.
"Wow, it's 500£ (cirka 5000kr)", svarar jag och räknar igenom allt en gång till för att vara säker.
"Shopping money!", ler Viktoria och jag skakar på huvudet.
"I'm going to save this", konstaterar jag och lägger ner kuvertet i min strumplåda. "Now, do you wanna help me with the dinner for tonight?"
"Do I have any choice?", svarar hon och jag skakar på huvudet igen sedan går vi in i köket och börjar laga middagen till fem personer. 
 
Fem timmar senare
 
Maten är klar, July är hemma från jobbet och när som helst kommer James hem med hans kompis Alex. Jag är faktiskt lite nervös! Alex har alltid varit James bästa vän men varje gång jag ser honom blir jag helt klumpig och konstig. Jag är inte kär eller så men att ha en snygg 19 årig kille i sitt hus får mina tankar att sakta ner lite.
"We're here", ropar plötsligt James från hallen och jag hoppar till. Lite klumpigt springer jag bort till mitt rum för att det inte ska se ut som jag stått och väntat på dem.
"Vicky. They're here. Come out here now so I won't be alone with them", väser jag och bankar på toalettdörren. Jag hör hur Viktoria skrattar till för hon vet mycket väl hur jag blir när Alex är i närheten. Några sekunder senare öppnar hon dörren och jag förblir stående och scannar henne med blicken. "Stop being so flacking beautiful", klagar jag och räcker ut tungan.
"Shut up, let's go out", svarar hon med ett leende och blinkar åt mig. Jag följer efter henne som ett släptåg ut i köket där James och Alex står och pratar med July.
"Congratulations sis", utropar James och lyfter upp mig i luften medans han kramar mig.
"You better have a present for me", retas jag och slår till han på armen när han väl slöppt ner mig.
"Happy birthday Johanna", säger Alex och går fram för att ge mig en kram. Han är så lång så att jag inte ser över hans axel så jag passar på att knipa ihop ögonen och njuta av kramen.
"Thanks Alex", säger jag blygt och han backar bakåt igen.
"Time to settle down", säger July och vi samlas alla runt bordet. Jag och Viktoria på ena sidan, James och Alex på andra och så July på sidan.
 
Middagen blir riktigt trevlig, många skratt och god mat. Efter maten kräver jag mina presenter innan de ska få njuta av min tårta! Av James får jag en nyckelring med One Direction på och ett kort där det är massvis med rosa blommor på. Han har äntligen lärt sig att jag inte vill ha massvis med datorspel eller sådana prylar som han gav mig när han och jag var yngre. Alex ger mig en stor vit tavla som har samma mått som en av alla mina målningar och av Viktoria får jag ett supersnyggt smycketskrin och så klart överraskningen om One Direction. Jag tackar hjärtligt och plockar fram tårtan från kylskåpet innan jag slår mig ner bredvid Viktoria igen.  
 
Bara två timmar senare sitter jag och Viktoria i min säng och kollar på F.R.E.N.D.S säsong 2. Vi har redan skrattat så många gånger att jag har ont i magen men jag överlever. Detta har varit en underbar födelsedag och det underbara kommer bara fortsätta imorgon när vi ska åka för att träffa One Direction! Det är helt sjukt, jag har alltid velat vara en av de roliga fansen i högarna som gör allt för att få killarna att uppmärksamma dem och nu ska jag vara det. Kommer bli en rolig upplevelse.
"Haha, Chandler is hilarious!", skrattar Viktoria och jag stänger av TV:n.
"Time to sleep", säger jag och kryper ner under täcket. "It's gonna be a busy day tomorrow"
"Right. Goodnight Johanna"
"Goodnight Vicky"
Det var kapitel två av Love to 72. Som ni märkt har inte mycket hänt än men vänta bara tills nästa kapitel då hela berättelsen kommer "starta". Jag hoppas ni tyckte jag uppdatera lagom snabbt och att min fanfiction är bra. Som vanligt vill jag ha några KOMMENTARER innan jag lägger upp kapitel tre.
Kram xoxo
 
 

Permalink | Love To 72 | Kommentarer (3) | Trackbacks () |

Love To 72 - 1

2012-08-21 @ 21:59:00
 
 
Johannas perspektiv:
 

"Happy birthday to you, happy birthday to you...!", sjunger faster July och sätter sig på min sängkant med en stor bricka som är full med presenter i knät. 
"Goodmorning", gäspar jag och reser mig upp i sängen så att jag lutar mig mot sänggaveln innan jag tacksamt kramar om July. "You didn't have to", försäkrar jag henne men hon bara ler mot mig och ger mig en av presenterna.
"You deserve it. Now, open", beordrar hon med ett leende på läpparna och jag börjar försiktigt dra i det rosa paketsnöret. Jag har alltid varit en sådan person som helst vill att paketpappret ska se helt ut när jag är klar, lite av en perfektionist. Samma sak när jag var en flicka och jag skulle leka med dockor med mina kompisar; jag satt alltid i ett hörn och byggde upp ett hus så realistiskt det bara gick innan jag försiktigt började flytta runt på mina dockor. 
När allt paketpapper ligger på täcket sitter jag med en fyrkantig låda i handen, den är vit och har ett äpple på sig.
"Oh my.. it's an iPhone 4S! Thank you so so much", utbrister jag och ger July ännu en bamse kram innan jag drar av locket och håller upp telefonen i handen. 
"I thought you would like it"
"Like it? I totally love it", skrattar jag och lägger försiktigt ner telefonen i lådan igen. 
"I'm so sorry Jo but I really have to go now. They need me at the work...", säger July ursäktande och jag lägger lådan på nattduksbordet.
"I'ts okay July. This was more than I expected really so you can go. I'll make my own breakfast", mumlar jag och ler ett oehört stelt leende av misstag. July ser fortfarande inte speciellt övertalad ut men hon ger mig en snabb puss på pannan innan hon reser på sig och går ut ut mitt rum. Jag följer henne med blicken tills hon försvinner ut i korridoren och sedan sitter jag tyst och lyssnar på hur hon klampar i hennes boots och stänger dörren efter sig. En kvävd tystnad sprids i rummet och jag reser på mig och går fram till fönstret. Jag har precis öppnat upp när jag hör July's röst från gatan nedanför. 
"Can you please go and pick up the cake from Missy's Bakery? I think it's cake 72", ropar hon och rättar till sin handväska.
"Sure", skriker jag tillbaka och hon springer över gatan undertiden som hon vinkar hejvilt. Jag vet inte om det är som ett hejdå till mig eller för att bilarna ska akta sig. I vilket fall som helst går jag bort från fönstret och in på toaletten för att göra vid mig innan jag går. 
Först skvätter jag vatten i mitt ansikte för att jag ska piggna till lite sedan börjar jag borsta igenom mitt halvlånga kastangebruna hår som är lika hopplöst krulligt som vanligt. Det ser alltid ut som ett kråkbo när jag vaknat, hur jag än gör. När jag är klar sätter jag i plattången i uttaget så att den ska bli varm under tiden som jag borstar tänderna.
 
Cirka tio minuter senare är mina tänder borstade och mitt hår är lite plattare än det var innan. Jag tar upp min söndriga iPhone 3GS från byrålådan och låser upp den. Inga missade samtal, inga sms. Tur att jag är så himla populär! Jag himlar med ögonen åt min sarkasm innan jag slänger mobilen på sängen och drar ut de andra byrålådorna för att hitta nya underkläder. 
När jag väl är klädd, i en blommig klänning som går ner för låren och en mysig beige kofta som har lite för långa armar vilket jag gillar, går jag ut i köket för att ta pengar ur burken uppe på översta hyllan. Eftersom jag inte äter tårta tänker jag inte betala för den heller. 
Jag kan inte fatta att jag är 16, det är mycket. Eller inte jättemycket om man räknar med alla andra människor men jag har ju aldrig varit äldre så för mig är det gammalt. Ikväll så ska jag firas, alla jag känner! Det innebär faster July, min storebror James, hans bästa vän Alex och såklart den bästa bästisen man kan få; Viktoria. 
 
Viktorias perspektiv:
 

Dumma dator som aldrig vill starta! Jag suckar besviket och fäller ihop laptopen lite väl hårt.
"I'm going out", skriker jag och tar förgivet att någon hört mig innan jag tar på mig converse skorna och grabbar tag i väskan. Om inte min dator fungerar får jag väl gå hem till Daniel. Han är min smått söta granne som alltid sitter vid datorn på andra sidan staketet. Jag vet mycket väl att det är fel att utnyttja honom bara för att han är ett år yngre än mig och väldigt svag för alla tjejer som pratar med honom. Men jag utnyttjar ju inte honom egentligen, han gör ju detsamma mot mig när han säger att jag måste komma över på kvällen med godis. Hans mamma och pappa är värsta hälsofreaken så de har aldrig något godis hemma. 
När jag väl är ute på trottoaren kollar jag mig omkring för att se till att ingen kollar på när jag kliver över staketet och småjoggar fram till Daniel's fönster på första våningen. Det är fortfarande nedrullat så jag knackar med knogen på glaset och väntar på svar. Efter minst trettio sekunder knackar jag igen fast denna gången mycket hårdare. Jag hör en duns innefrån rummet och sedan ett stön. Jag kan inte låta bli att skratta tyst för mig själv innan Daniel rullar upp gardinen och öppnar fönstret, i bara kalsonger! 
"Hi, can I borrow the computer for a minute. Mine won't start", frågar jag och Daniel kliar sig i hårbotten och blinkar mot mig. Antagligen för att det är så ljust ute. 
"Yeah, sure", svarar Daniel några sekunder senare och ger plats för mig så att jag kan klättra in. 
"It's lunch you know", säger jag och trycker på startknappen innan jag sätter mig i hans snurrstol och kollar på honom. Han står där och klunkar vatten från en vattenflaska så han kan inte svara. Man ser hur hans adamsäpple rör sig upp och ner när han sväljer och hur hans hand är pressad mot hans, till min förvåning, vältränade mage. Jag lägger huvudet på sne och kollar på hans mage som om den skulle vara fake, fast det är den ju inte. 
"So...", säger Daniel och ställer tillbaka den tomma flaskan på skrivbordet. Jag hoppar till av ljudet och snurrar snabbt runt så att jag fokuserar på datorn. "What's the important thing that maked you wake me up this..early?", frågar han och gör en grimas åt det sista ordet.
"It's a girlthing", svarar jag snabbt och klickar på Internet ikonen. Jag känner hur Daniel ställer sig precis bakom stolen och jag lutar mig fram mot skärmen för att verka koncentrerad. 
"Is that the boyband, One Direction right?", säger han när jag väl kommit in på rätt hemsida.
"Yeah, you know them?", frågar jag förvånat och väner mig om för att kolla på honom igen.
"Haha, my little sister is quite a big fan. Can I guess the names?"
"If you think you can get them right", säger jag och flinar. Daniel lutar sig över mig och pekar på Louis.
"Louis Tomlinson. Niall Horan. Zayn Malik, Harry Styles and Liam Payne", säger han och flyttar fingret mellan varje namn.
"Wow! That's impressive", skrattar jag och Daniel ler stolt. Snabbt läser jag igenom det jag skulle innan jag klickar på krysset. "That was all. Thank you Daniel"
"No problems. And don't you dare to forget my candy tomorrow night", ler han och blinkar med ena ögat. Jag gör en grimas innan jag hoppar ut genom fönstret och plockar upp min telefon. Dags att ringa Johanna.
 
Johannas perspektiv:
 

När jag kliver in genom dörrarna till Missy's bageri möts jag av en härlig lukt av choklad och bakvärk. Jag tar ett djupt andetag genom näsan innan jag går fram till disken där en medelålders kvinna står och knappar på kassamaskinen. 
"Hello dear, can I help you?", frågar hon vänligt när jag kommit fram.
"Yes please. I'm going to pick up a cake for my birthday party tonight", säger jag och hinner inte fortsätta innan damen gratulerar mig. Jag säger tack och plockar upp mobilen ur fickan för att den börjat surra. 
"Excuse me", ursäktar jag och kliver bort från disken för att svara. "Hi Viktoria"
"Hello. And congratulations", säger Viktoria och jag lägger snabbt handen för luren och fångar kassörskans blick.
"It was order 72", nästan viskar jag och hon nickar innan hon försvinner in bland lagret. "Thank you so much", svarar jag Viktoria och lutar mig mot väggen.
"Where are you?"
"I'm picking up the cake for tonight"
"Cake! Can I come to your place soon?"
"Yeah, the bakery is not far away from home. See you outside in ten?"
"See ya then. And by the way, I have a surprise to tell you", säger Viktoria och lägger på precis samma sekund som kassörskan kommer ut med en stor låda med bageriets logga på.
"It's 11.38£", ler hon och ställer ner lådan på disken. Jag nickar och öppnar min väska för att hitta pengar. 
När jag betalat tar jag lådan och går ut i solskenet. Bäst att skynda sig så att inte Viktoria står ute på gatan i flera minuter. Plus att jag vill få reda på den överraskning hon sa att hon hade! 
 


Det var det allra första kapitlet i Love to 72. Jag hoppas att ni gillade det! Såklart kommer det antagligen bli bättre desto mer som händer men man måste ju börja någonstans.             
Jag vill gärna ha några kommentarer om jag ska fortsätta.
Kram xoxo

Permalink | Love To 72 | Kommentarer (4) | Trackbacks () |