Hejsan. Jag är så himla ledsen men jag kan inte skriva på några dagar nu för mina lärare försöker seriöst dränka oss i läxor. Jag försöker skriva så fort jag har tid!
Ps. Tack till alla er som läser min fanfic det betyder så mycket och när ni kommenterar att det är bra blir jag ännu mer sugen på att skriva vidare. Älskar er!
Kram xoxo
Förlåt.
2012-02-27 @ 23:28:37Problem of Happiness 7
2012-02-26 @ 21:40:00"Jag vet, eller jag förstod det. Folk som tar dom här bilderna ska bara få folks uppmärksamhet. Det kan vara jobbigt" - sa Niall med en suck.
"Jag vet inte om jag orkar med det" - viskade jag. Han svarade inte och jag torkade bort en tår från min kind.
"Johanna?" - andades han i luren. Jag tog ett ljupt andetag och lade på sedan gick jag tillbaka in i matsalen.
Nialls perspektiv:
Jag stod stilla i flera minuter och lyssnade på det pipande ljudet i mobilen. Hon hade lagt på och hon kommer inte svara igen om jag ringer. En tår rann ner för min kind och vidare ner för hakan. Jag kunde inte förmå mig att röra på mig, istället blundade jag och såg Johanna framför mig. Glad och lycklig precis som jag ville.
Jag vet inte hur länge jag stod där men jag började bli hungrig och solen försvann utanför fönstret. Tillslut kom killarna hem från deras shopping tur på stan.
"Niall?" - utbrast Liam när han fick syn på mig. Jag svarade inte utan kollade bara ner i golvet. Mobilen föll till golvet med en duns och Liam kom framspringande till mig med de andra tätt i häl. Zayn plockade upp mobilen och visade den för Harry, Johannas namn stod fortfarande kvar på displayn.
"Niall, vi är så ledsna. Vad häde?" - frågade Zayn försiktigt.
"Hon..." - började jag men rösten skar sig. Jag harklade mig och kollade upp på Liam "Hon klara inte mer av dom. Bilderna och mig" Det sista ordet knäckte mig. Jag sprang upp på mitt rum och smällde igen dörren efter mig.
Johannas perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av arr Lena skrammlade med något på nedanvåningen. Hon visste vad som hade hänt och suttit med mig genom hela natten när jag grät. Emilia var också här ett tag men hon sa inte så mycket. Hon var antagligen rädd att detta skulle påvärka hennes och Harrys relation. De var faktiskt tillsammans men hade bestämt att hålla det väldigt hemligt.
Jag gick upp ur sängen och in på toan. Min spegelbild var förfärlig, håret var som ett fågelbo och mina ögon var rödsprängda. Sakta började jag borsta ur håret under tiden som jag granskade mig själv. Det var som om all självsäkerhet hade blåst bort med vinden. Jag hittade så många fel på mig själv att jag tillslut blundade. Jag saknade Niall så mycket men jag ångra inte vad jag sagt. Jag var trött på fotografierna och historierna. Att dejta en icke känd kille skulle vara tusen gånger lättare. Men för tillfället ville jag inte ha någon annan kille, jag ville ha Niall och bara glömma allt som hänt och allt som kommer hända.
Skoldagen var lika intressant som en gråsten och gick lika fort som en snigel. Varje lektion var en plåga och det känndes som om allas ögon var riktade mot mig. Jag ville smälta in, försvinna och inte synas men såklart hände det inte. Emelia gick tyst bredvid mig genom korridorerna. Hon led med mig.
När skoldagen var slut gick jag ut till min cykel och lade väskan i korgen. Jag skule precis börja trampa när Emelia kom framspringade till mig.
"Johanna, vänta" - skrek hon och jag satte ner foten på asfalten.
"Vad är det?" - frågade jag och förvånades över hur sliten min röst var.
"Harry ringde precis!" - flåsade hon och ställde sig framför cyklen så jag inte kunnde fly. "Kan du inte skjutsa mig till den övergivna gården bredvid Livs?" - frågade hon och knäppte hennes händer.
"Visst men jag ska bara lämna dig inte stanna" - klargjorde jag och Emilia sken upp. Hon hoppade på pakethållaren och jag började cykla. När vi var framme var ingen där. Jag kollade frågande på Emilia som klev av och gick in genom grindarna. Till min besvikelse kände jag mig skyldig till att följa efter så jag pakerade cyklen vid en buske och gick efter. Jag gick runt husknuten där Emilia gått och fick syn på ingen mindre än Liam.
"Va?" - utbrast jag och kollade mig omkring. Emilia var som borttrollad. Jag vände mig om och började gå tillbaka mot cyklen men Liam sprang ikapp och tog tag i min arm.
"Snälla Johanna, kan du stanna ett tag? - bad han och jag stannade.
"Vad är det?" - frågade jag och kände hur rösten sprack igen.
"Följ med mig" - sa han och började gå mot den stora sjön som låg en bit ifrån huset.
Emilias perspektiv:
Jag gick snabbt runt husknuten och fick syn på Harry och Liam. Harry stod halft gömd bakom ett träd intill huset.
"Em" - väste han och jag sprang till fram till honom. Han gav mig en stor kram och pussade mig på kinden. "Vad duktig du är som fick hit henne" - viskade han i mitt öra och vi vände oss om så vi kunde kolla på när Johanna gick runt husknuten. Harry stod bakom mig och hade båda armarna om mig. Hans ansikte var begravt i mitt hår och jag kunde känna hans lockar mot min kind.
Johanna fick syn på Liam och stannade. Till min besvikelse vände hon sig om och började gå iväg men Liam hann ikapp henne och stoppade henne. Några sekunder senare var de båda på väg mot sjön. Harry och jag gick ut från vårat gömställe och satte oss på muren för att vänta på Liam.
Johannas perspektiv:
Liam stannade efter en bit och pekade på något vitt som låg på sanden. Jag kollade förvirrat på honom och han nickade mot mig. Sakta började jag gå mot det vita och Liam vände sig om och började gå tillbaka till huset. Tillslut var jag framme vid det Liam pekat på. Det var en liten vit ask som låg där i sanden. Jag plockade försiktigt upp den och kollade mig omkring. Jag såg ingen i närheten så jag öppnad sakta locket och fick syn på det finaste halsband jag någonsin sett. Det var skinande som sjön och det hänge en liten berlock i form av ett hjärta. Jag tog upp det och lade det i handen för att se lite nogare. Solen reflekterades i dom små dimanterna som prydde det lilla hjärtat. När jag beundrat halsbandet klart kollad jag i asken och såg en liten papperslapp. Jag vecklade upp den och läste tyst för mig själv; Vänd dig om min kära. Jag knöt hårt handen om halsbandet och vände mig om. Där stod Niall, lika vacker som vanligt. Mitt hjärta började slå lite snabbare och jag öppnade munnen för att säga något men jag kom inte på något att säga. Långsamt gick han mot mig, för långsamt jag ville att han skulle stå bara någon millimeter framför mig. Han stannade ungefär en decimeter bort och kollade på mig.
Nialls perspektiv:
Hon stod där, helt stilla med halsbandet jag hade köpt i handen. Vinden blåste i hennes hår och hennes ögon glänste. Sakta rann en tår ner för hennes kind och jag gick fram till henne. Hon kollade upp på mig och jag tog henne i min famn. Jag hörde hur hon snyftade mot migg bröst och jag tryckte henne närmare mig. Efter flera minuter släppte vi taget. Jag torkade bort hennes tårar från hennes kinder och tog hennes hand. Sakta öppnade hon den och gav mig halsbandet. Smidigt knäppte jag upp det och hängde det runt hennes hals för att knäppa vid hennes nacke. Motvilligt sänkte jag händerna och hon log mot mig. Hennes hand tog tag i det lilla hjärtat och jag kunde inte hålla mig längre. Jag lutade mig fram och kysste henne mjukt. Hon smakade salt efter alla tårar men det hindrade inte mig från att presse henne närmare mig. Jag höll i hennes armar som var mellan oss. Jag ville aldrig avsluta kyssen, jag ville stå där med henne förevigt. Aldrig släppa henne igen.
"Johanna" - andades jag när vi särade på ansiktena. "De vi har är starkare än allt annat. Jag vill inte förlora dig igen"
"Always" - viskade hon och sträckte på sig för att kyssa mig igen. Denna gången höll jag om henne hårt och kysste henne mer passionerat. Always måste vara det finaste ordet som finns tänkte jag och lyckan spred sig inombords.
Nu är jag klar och detta kapitlet blev lite romantiskare än jag vågat hoppas. Jag vill tacka Emelie, världens bästa vän för en otroligt rolig dag och för allt hon gjort för mig. Läs gärna hennes blogg; http://ffupallnightt.blogg.se
Kommentera gärna vad ni tyckte om mitt inlägg. Kram xoxo
Problem of Happiness 6
2012-02-24 @ 16:20:00"Att hon bar alämnar oss i den här röran" - flinar Harry när jag kommer tillbaka. Jag suckar och vi börjar städa undan allt som ligger på golvet och diskbänken.
Efter en halvtimme var vi klara och allt var skinande rent. Chokladmuffinsen stod och svalanade på köksbordet och doftade ljuvligt.
Två veckor senare.
"Höstterminen börjar på måndag och jag har förberett allt som går att förbereda" - säger jag stolt till Niall som sitter på min säng och kollar på när jag går omkring i mitt rum och packar skolväskan.
"Det tror jag säkert att du gjort men kan du inte pausa lite från allt packande och komma hit" - ber Niall och gör plats bredvid honom. Jag skrattar och skakar på huvudet. Han kollar sorgset på mig och jag ger upp.
"Väldigt vad du ska vara envis" - klagar jag och gå fram och kramar om honom. Han bara ler och pussar mig på pannan.
Vi har varit tillsammans i två veckor och vi har haft så roligt tillsammans. Vi har badat i havet med de andra killarna och Emila följde med oss till en biograf i stan där vi fick fly från fans. Konstigt nog var det både läskigt och roligt. De bästa veckorna i mitt liv, men imorgon börjar skolan igen så jag kommer bara ha några timmar ledigt på vardagarna. Jag suckar och lägger huvudet mot Nialls axel.
"Jag kommer sakna dig" - viskar han och stryker handen över mitt hår.
"Maten är klar!" - ropar Lena från nedanvåningen. Jag ställer mig upp och rätar till kjolen.
"Dags att gå nu då" - säger Niall besviket.
"Ja, men vi träffas ju efter skolan imorgon så sluta oroa dig så mycket" - skrattar jag och puttar ut han ur rummet och ner för trappan.
"Älskar dig" - ler Niall när vi kommit ut i hallen. Han lägger ena handen på min nacke och kysser mig mjukt.
"Älskar dig med, och mat så du måste gå så jag äta något" - säger jag och blinkar. Han går ut och jag står kvar och vinkar tills han försvunnit ur synhåll. Sedan stänger jag dörren och dansar in i köket där Lena sitter och äter.
"Snälla Johanna, maten svalnar" - suckar hon och tar en tugga av kycklingen. Jag lägger upp maten på tallriken och sätter mig mittemot Lena. "Aja, jag är glad att Niall inte stannar för middag iallfall. Förra gången åt han ju nästan upp allt vi ägde" - ler hon och kollar på mig. Jag nickar som svar för maten var varm.
Nialls perspektiv:
Jag vinkade tillbaka till Johanna som stod i dörröppningen. Vad typiskt att hon måste gå i skolan då kommer jag inte kunna träffa henne lika mycket. Jag deppar hela vägen hem till killarna. De sitter och äter när jag kliver in i hallen.
Jag vinkade tillbaka till Johanna som stod i dörröppningen. Vad typiskt att hon måste gå i skolan då kommer jag inte kunna träffa henne lika mycket. Jag deppar hela vägen hem till killarna. De sitter och äter när jag kliver in i hallen.
"Är det pizza?" - ropar jag åt killarna och tar av mig jackan.
"Tänk att det är det och för en gångs skull hinner vi bli mätta innan pizzan tar slut" - flinar Zayn. Jag gör en grimas åt honom och sätter mig ner.
"Hur mår Johanna då?" - frågar Liam.
"Bara bra" - säger jag med mat i munnen.
"Vet hon om att vi drar till Frankrike i övermorgon?" - undrar Louis. Jag svarar inte. Jag har inte berättat för henne än, jag hade tänkt göra det men hon hade varit så glad idag och jag ville inte göra henne besviken. Harry suckade och reste på sig.
"Jag ska spela Nintendo, någon som hänger på?" - frågar han och stoppar in disken i diskmaskinen.
"Jag hade faktiskt tänkt läsa" - säger Liam och Harry himlar med ögonen.
"Två minuter sedan kommer jag" - ropar jag åt Harry, Louis och Zayn.
De hade redan börjat när jag kom in i vardagsrummet. Louis hoppade omkring och spelade under tiden som Harry satt stilla i soffan. Jag satte mig ner bredvid Harry och kollade på skärmen.
"Vas Happnin'" - skrattar Zayn och går in till oss. "Louis, du vet väl att du inte kommer vinna bara för att du dansar balett sammtidigt va?" - flinar Zayn men Louis fortsätter bara kolla på skärmen.
Vi spelar tills klockan blir 11.00 för då börjar Zayn gäspa och Harry halvsov på soffans ryggstöd. Jag reser på mig, säger godnatt till de andra och går upp på mitt rum.
Innan jag somnar skickar jag iväg ett godnatt-sms till Johanna.
Johannas perspektiv:
Väckarklockan ringde prick klockan 07.00 och jag gick in på toa. Jag tvättade ansiktet noga och borstade igenom håret. Det var lika hopplöst som vanligt så jag satte i kontakten till locktången. Under tiden som den blev varm gick jag tillbaka på rummet och rullade upp gardinerna. Solen sken skarpt i ögonen och en liten fågel satt på fönsterbrädet. Kläderna som jag skulle ha hade jag lagt på en stol igår kväll, jag hade valt ett par ljusblåa shorts, ett vitt linne och en ganska varm ljusröd kofta. Jag klädde på mig och gick in på toletten igen. Håret lockade jag och satte sedan upp i en tofs och som pricken över i:t tog jag på mig ett diadem med en rosett på. Jag var överlycklig när jag gick ner i köket. Klockan var bara 07.30 så jag hade bra tid på mig att äta frukost. Jag kollade på mobilen och hällde upp ett glas apelsinjuice. Oups, det var ett godnatt meddelande från Niall. Jag log för mig själv och satte disken på diskbänken.
Klockan fem i åtta satt jag på cyklen på väg till skolan. Skolväskan låg i korgen på styret och vinden blåste mig lätt i ansiktet. Jag lyssnade på musik via mitt headset. Låten som spelades var Free Fallin' med John Mayer. Jag har alltid tyckt att den låten varit riktigt vacker.
När jag var framme på skolgården såg jag massvis av sommarklädda ungdommar som gick omkring i väntan på att de skulle få gå in. Jag hade precis hunnit låsa cyklen när Emilia dök upp bakom några buskar.
"Hej Johanna" - ropa hon och gick fram till mig. Vi hade inte träffats på några dagar för hon hade åkt till London med hennes föräldrar under de sista dagarna på sommarlovet.
"Hejsan Em" - log jag och kramade henne. Hon var lite längre än mig och hade blont hår. Jag hade alltid avundats hennes smala kropp och fina ansikte. Själv kände man sig som en potatis, men jag hade vuxit ifrån det och börjat vara mer självsäker sedan Niall började påminna mig hur vacker jag var flera gånger varje dag.
"Ett sms" - mumlade jag när jag kände hur det vibrerade i fickan.
"Hej älskling. Ha en bra dag i skolan xx" läste jag och log.
"Det var från Niall eller hur?" - skratta Emilia och började gå mot skolbyggnade. Jag nickade och följde efter henne. "Hälsa till Harry från mig" - sade hon och rodnade. Hon och Harry hade blivit väldigt bra vänner. Kanske tillochmed lite mer än vänner.
"Haha, okej!" - skrattade jag och började skriva;
"Tack detsamma. Kommer sakna dig! Hälsa de andra och en extra hälsning till Harry från Em xx". Jag tryckte på skicka och stoppade ner mobilen i väskan.
Jag och de andra eleverna fick genomlida världshistoriens tråkigaste tal av rektor Laytoné innan vi fick gå in i skolan. Klasserna samlades i sina klassrum och gjorde upprop. Klass 9c stod det med snirkliga bokstäver på tavlan. Våran fröken var en kvinna i 40 års åldern som antagligen hade en förkärlek till blommor. Det var blommor på tavlan, katedern, fönsterbrädorna, tavlorna och tillochmed på hennes blus.
"Man blir snurrig av alla dessa blommor" - viskar Emilia till mig och jag börjar skratta tyst.
"Johanna Johansson" - ropade fröken och kollade på alla eleverna. Jag suckade och räckte upp handen.
"Johnsson" - rättade jag henne och himlade med ögonen.
"Jaja" - mumlade hon och ropade upp nästa namn. Vi var nio tjejer och tretton killar i klassen så sammanlagt var vi 22 elever i klassen plus en fröken.
Vi slapp några lektioner på morgonen, istället fick vi rast till klockan tio och under den tiden skulle vi "bekanta" oss med varandra. Jag och Emilia stod och snackade när en gamal man i labbrock kom in i klassrummet och bad oss att följa med oss till skolans NO-sal.
När vi var framme fick vi inte sätta oss var vi ville, först skulle läraren dela upp oss i par. De vi kom med skulle vara ens partner för resten av terminen. Jag och Emilia höll tummarna för att vi skulle paras ihop men Emilia kom med någon svarthårig tjej vid namn Therese. Jag väntade på att mitt namn skulle ropas upp men det gjorde det alldrig. Tillsut var det bara jag och en kille kvar.
"Ja och så har vi er två" - sa läraren och pekade på några platser längst bak i salen. Vi gick och satte oss på våra platser och läraren började skriva på tavlan.
"Matthew" - sa killen dämpat och sträckte fram handen. Jag kollade först oförstående på den men sedan fattade jag och skakade hand med honom.
"Johanna" - viskade jag så att inte läraren skulle höra. Matthew var svarthårig och väldigt lång, typ 1.90. Han såg inget vidare "populär" ut men inte alls tönt-typen heller. Detta kanske skulle kunna fungera iallfall.
Lektionen slutade en och en halv timme senare och vi gick ut på vår sista rast innan vi skulle samlas i matsalen. Emilia sprang fram till mig och vi började snacka om vad vi skulle göra efter vi slutat för dagen. Vi hade inte hunnit bestämma något när Matthew kom gående mot mig.
"Hej Johanna" - ropade han och började gå bredvid mig.
"Hej Matthew" - svarade jag.
"Du kan kalla mig Matt, det låter inte lika förnämt" - skrattade han och jag höll med han.
"Hej Matt. Bättre?" - log jag. Han nickade. "Ville du något?" - frågade jag efter ett tag.
"Ja, jag undrade bara om får kopiera några sidor från din NO-bok. Jag hittade inte min från förra terminen och de nya böckerna kommer inte förens nästa månad" - sade han.
"Klart, mitt skåp är här" - svarade jag och tog upp mina nycklar till låset. Han stod lutad mot skåpet och kollade på när jag plockade fram boken. "Varsågod" - sa jag och gav han boken.
"Tack. Vi ses" - svarade han och gick.
På väg till matsalen kom Emilia springade mot mig med orolig blick.
"Vad är det Em?" - frågade jag när hon var tillräckligt nära.
"Har du kollat twitter?" - utbrast hon och kollade frågande på mig.
"Nej, Niall tog faktiskt bort min twitter app för jag inte skulle bry mig om vad deras fans säger" - viskade jag så ingen annan skulle höra.
"Men kolla här" - sa hon upprört och gav mig hennes telefon.
"Är Nialls tjej otrogen!" stod det med stora bokstäver och under var det en bild på mig och Matthew! Bilden kunde bara ha varit några minuter gamal med flera hundra hade redan kollat på den. Jag kollade mig oroligt omkring men ingen verkade bry sig om att jag och Emilia stod stilla mitt i folkvimlet. Först blev jag ledsen, men sedan blev jag arg. Jag var irriterad på alla paparazzi bilder och de förutfattade historierna som skulle förstöra hela tiden.
Jag hörde inte ett ord av vad skolstyrelsen sa i matsalen, jag var ledsen och ointresserad. Mitt i allt pratande ringde min telefon. Ingen såg att jag tog upp mobilen och smög ut ur matsalen.
"Hej" - svarade jag och hörde till min besvikelse att min röst skar sig.
"Johanna, jag såg bilderna" - svarade Niall och jag satte mig ner på en bänk.
"Niall, det var bara en labbpartner, en klasskompis" - sa jag och kollade upp i taket.
"Jag vet, eller jag förstod det. Folk som tar dom här bilderna ska bara få folks uppmärksamhet. Det kan vara jobbigt" - sa Niall med en suck.
"Jag vet inte om jag orkar med det" - viskade jag. Han svarade inte och jag torkade bort en tår från min kind.
"Johanna?" - andades han i luren. Jag tog ett ljupt andetag och lade på sedan gick jag tillbaka in i matsalen.
Oj, det blev längre än vad jag förväntat mig. Hoppas ni gillar det! Som ni ser har jag börjat med bilder i början. Kram xoxo
Problem of Happiness 5
2012-02-23 @ 22:18:00Sömnen spred sig snabbt och jag gäspade.
"Jag ska bara blunda en stund" - mumlade jag för mig själv och somnade på soffan.
"Jag ska bara blunda en stund" - mumlade jag för mig själv och somnade på soffan.
Snabbt sätter jag mig spikrakt upp i soffan. Ytterdörren hade smällts igen och jag hör hur någon låser. Med en suck lutar jag mig tillbaka igen och lägger kudden över huvudet. Efter några sekunder märker jag att jag inte får någon luft så jag slänger bort kudden och kollar på klockan; 10.04.
"Typisk" - utbrister jag och hoppar upp på fötterna. Jag skulle ju träffa Emilia klockan elva så jag har bara 55 minuter på mig att göra mig i ordning.
Jag rusar upp för trappan och springer fram till garderoben. På tio sekunder hade jag slitit upp allt från lådan. Jag jag väljer en blommig kjol som går ner till knäna och en vit skjorta med ett linne under. Jag hoppar in på toan samtidigt som jag tar på mig kjolen. Snabbt tvättar jag mig och borstar tänderna. Nu är det bara det omöjliga håret kvar. Jag testar att fläta det men det blir inte bra så jag låter det bara hänga.
På vägen ner fångar jag upp min mobil och går in på twitter. Konstigt nog har jag fått flera "mentions". Jag öppnar den första och får en chock. På skärmen finns nu en bild på mig och Niall från igår. Det är tagit från när vi gick till stationen. Niall har armen om mig och viskar till mig men det ser värkligen ut som en puss. Under står det "Nialls new girlfriend? This picture is from yesterday and they seem quite happy...!" Jag satte mig ner på en av kökstolarna och stirrade ut genom fönstret. Hur kommer detta påvärka Niall och de andra killarna? Jag hade värkligen bara ställt till med problem.
Klockan blev 11.00 när det plingade på dörren. Jag rörde på mig för första gången och gick ut i hallen.
"Du ska bara veta vad jag hittade när jag var på väg till Livs" - halvskrek hon och klev in i hallen sekunden efter jag öppnat dören.
"Hej på dig med" - sade jag förvånat. Hon bara viftade i med handen i luften och plockade upp en tidning från sin väska.
"Jag köpte denna och skyndade mig hit så fort jag kunde" - sade hon och man hörde att hon var anfådd. Jag tog emot tidningen som hon tryckte upp i mitt ansikte. Jag gick sakta tillbaka in i köket och Emilia sparkade av sig skorna och följde efter mig. På första sidan stod det Niall Horans hemliga flickvän s.16. Jag öppnade tidningen och fick syn på samma bild som jag sett på twitter. Emilia kollade frågande på mig när jag gick fram till diskbänken och kastade in tidingen bland soporna.
"Jag..." - började jag och började snyfta. Emilia rusade fram till mig och gav mig en kram. Jag kramade tillbaka och lade pannan mot hennes axel.
"... och det var så de fick bilden" - avslutade jag och kollade upp på Emilia. Vi hade satt oss i soffan och jag hade berättat allt som hänt igår.
"Wow" - var hennes ända kommentar. Jag nickade och kollade ner på mina knän.
"Och nu har jag förstört allt" - viskade jag. Emilia satte sig bredvid mig och lade armen om mig.
"Det har du inte alls. Du kan inte hjälpa att de tog massor av foton. Vi kan väl hitta på något så vi glömemr detta. Vill du baka?" - tröstade Emilia mig.
"Tack Em" - snyftade jag och sträckte på mig. Mobilen hade börjat pipa på bordet. Jag tog upp den och lade den mot örat.
"Hej" - sade jag och försökte låtsas som om jag inte alls hade gråtit.
"Johanna, jag är så ledsen. Jag visste inte att de tog foton och att det skulle bli en sådan Big Deal" - utbrast Niall. Jag satt helt förstummad och kollade på Emilia som såg lika förvånad ut som jag. Inte trodde jag att han skulle be om ursäkt, det var ju jag som hade sabbat allt. "Är du kvar?" - frågade Niall efter ett tag.
"Ja" - sade jag och reste på mig. "Niall, det var inte ditt fel det var helt klart mitt. Jag skulle inte varit..." - började jag och lade handen på min nacke.
"Inte alls. Snälla, vi måste träffas snart" - avbröt han mig och jag lade handen för där man pratar.
"Emilia! - väste jag. "Kan Niall ko..."
"JA!" nästan skrek hon och jag var tvungen att le åt hennes upphätsning.
"Niall? Om du vill kan du komma till mig nu" - sade jag och väntade på svar. Han pratad med någon i bakrunden.
"Visst, kan jag komma nu? Och kan Harry hänga på?" Jag sa att det var okej och så berättade jag var jag bodde. Enligt Harry skulle de vara framme om cirka tio minuter. Vi sa hejdå och la på. Sedan berättade jag för Emilia att de var på väg och det första hon gjorde var att springa in på toa och låna mitt smink. Jag bara skrattade åt henne och började städa undan i huset. På kylskåpet fann jag en lapp som Lena hade skrivit i morse; Hej gumman! Jag måste tyvärr jobba borta idag och imorgon så du får klara dig själv tills imorgonkväll. Hoppas det inte gör något? Ring om det händer något. Kram Lena x" stod det på lappen. Några minuter senare ringer det på dörren och jag spricket upp i ett stort leende. Emilia hoppar ut från toan och börjar fnittra en massa. Jag öppnar dörren och det första jag ser är Nialls vackra blåa ögon som ser mycket bekymrade ut. Han går in och kramar om mig länge. Jag hade saknat honom mycket fast än vi bara hade varit ifrån varandra i några timmar.
"Hej Johanna" - sade Harry efter ett tag och jag släppte Niall.
"Hejhej" - log jag och visade dom in i vardagsrummet. Emilia kollade oroligt på mig men jag bara log åt henne.
"Goddag" - ropade Harry till Emilia och hon hoppade till lite. "Vad heter du?" - skrattade han och satte sig bredvid henne.
"Emilia" - svarade hon och log mot han. De fortsatte prata men all min uppmärksamhet var på Niall. Han nickade åt köket och jag förståd genast att han ville prata på tumanhand.
Vi satte oss ner på varsin sida av köksbordet och Niall tog min hand.
"De här bilderna. Jag vill bara att du ska veta att jag inte bryr mig om hur de påvärkar de jag gör, jag vill bara se till så att de inte sårar dig" - säger Niall och jag kramar hans hand och skakar på huvudet. Han slappnar av lite. "Så du är ok med det här" - frågar han och jag nickar.
"Niall, jag bryr mig inte. Jag var bara rädd att jag hade förstört för er. Vad säger de andra killarna?"
"Åh, de tar inte det så allvarligt. De säger det är helt okej att vi dejtar" - ler han. Det värmer att höra det och jag reser på mig. Niall gör samma sak och går fram till mig och kysser mig.
"Okej, vad ska vi nu hitta på?" - undrar Niall när vi satt oss med Emilia och Harry i soffan.
"Jag och Em hade tänkt baka innan du ringde" - konstaterade jag och kollade på Emilia som nickade.
"BAK DAGS!" - utropar Harry och kommer upp på fötterna. Vi börjar skratta och jag visar ut alla i köket.
Niall hittar något recept på choklarmuffins som är glutenfria så jag kan äta dom. Jag börjar plocka fram ingredienser under tiden som Harry och Emilia plockar undan allt på diskbänken.
Efter en timmes av bakande står vi alla och betraktar våra mästerverk i ugnen.
"Haha, det gick ju bra" - skrattar Harry och smället ihop mjölpaketet lite för hårt så mjöl stänker upp i hans ansikte. Emilia börjar skratta något hysteriskt åt Harrys ansiktsuttryck. Han kollar hämdlystet på Emilia och kastar utan förvarning mjöl mot henne. Helt otroligt nog hinner hon ducka och jag får all mjöl på mig istället. Jag bara gapar.
"Nu är det krig" - ropar jag sedan och kastar äggskalen på honom. Vi börjar alla skratta och matkriget bryts ut.
Niall har kakao i hela ansiktet, Harry springer omkring med äggskal i håret och Jag och Emilia är dränkta i mjöl när vi äntligen slutat kasta.
"Åh shit, är det hur mycket klockan är?" - utbrister Emilia. "Jag måste värkligen dra nu. Ha det så bra! Hejdå Harry" - skriker hon på väg mot dörren.
"Hejdå Em!" skriker jag tillbaka och går efter för att stänga dörren.
"Att hon bara lämnar oss i den här röran" - flinar Harry när jag kommer tillbaka. Jag suckar och vi börjar städa undan allt som ligger på golvet och på diskbänken.
Efter en halvtimme var vi klara och allt var skinande rent. Chokladmuffinsen stod och svalnade på köksbordet och doftade ljuvligt.
Kapitlet skulle egentligen vara längre men jag fortsätter nästa gång istället. Om ni ursäktar mig nu så blev jag väldigt sugen på chokladmuffins! Kommentera gärna era åsikter och kom med ideér! Tycker ni jag ska ha bilder i början av inlägget? Kram xoxo
Problem of Happiness 4
2012-02-22 @ 14:50:00"Nandos blir jättebra!" - sade jag och gick fram till Johanna för att undra om hon ville hänga med. Han sa någonting om någon Lena men jag lade bara märke till "jag följer gärna med".
Johannas perspektiv:
Wow, jag har blivit medbjuden till Nandos av One Direction. Detta får jag bara inte missa, men vad ska jag säga till Lena. Jag ville inte ljuga för henne en gång till. Det ända jag kan göra är att berätta sanningen. Jag tog upp mobilen ur väskan och tryckte in Lenas nummer. Flera signaler hade gått innan Lena svarade;"Hej Johanna, hur är det?" - frågade hon.
"Jodå, det är bara bra. Jag tänkte bara fråga om jag kanske kan få äta med fem kompisar?" - sade jag och kollade på killarna som stod tysta och nickade.
"Vilka då?" - undrade Lena och hennes röst lät mer bevakande.
"Ehm, de heter Niall, Harry, Zayn, Liam och Louis" - stammade jag och gjorde en grimas. Detta kommer inte gå bra. Det var tyst i luren ett bra tag. Niall kollade fågande på mig och jag ryckte bara på axlarna. Lena behövde väl låta det sjunka in. "Är du kvar?" - frågade jag efter ett tag.
"Jodå, det är väl okej men jag vill att du ska vara utanför tågstationen klockan fem för då ska vi hem. Jag har mycket att fråga dig" - sade Lena alvarligt. Jag sken upp och nickade åt killarna som slappnade av och började gå omkring i rummet.
"Tack så jättemycket, jag lovar att vara där i tid. Kram" - sade jag och lade ner telefonen i väskan igen.
"Jodå, det är väl okej men jag vill att du ska vara utanför tågstationen klockan fem för då ska vi hem. Jag har mycket att fråga dig" - sade Lena alvarligt. Jag sken upp och nickade åt killarna som slappnade av och började gå omkring i rummet.
"Tack så jättemycket, jag lovar att vara där i tid. Kram" - sade jag och lade ner telefonen i väskan igen.
Vi gick alla ut bakhållet till en inburad pakeringsplats. En bil fick plats med fem personer och chaffören skulle ju köra så två styckna blev utan plats. Harry och Louis tog en annan bil och så bestämde vi träff utanför Nandos.
Killarna snackade ivrigt och högljutt hela vägen till centrum. Zayn irriterade Niall genom att härma hur han pratar och Liam satt på sin telefon. Jag brukar oftast kolla ut genom fönstret när jag åker bil men i detta fallet var den bästa utsikten lätt inne i bilden. Liam satt i framsätet och jag satt mellan Niall och Zayn.
Killarna snackade ivrigt och högljutt hela vägen till centrum. Zayn irriterade Niall genom att härma hur han pratar och Liam satt på sin telefon. Jag brukar oftast kolla ut genom fönstret när jag åker bil men i detta fallet var den bästa utsikten lätt inne i bilden. Liam satt i framsätet och jag satt mellan Niall och Zayn.
"Killar, lugna er nu. Johanna står nog inte ut längre!" - ropar Liam bak till oss. Jag log mot han och han flinade.
"Det är ju Zayn som håller på" - gnäller Niall och blänger på Zayn. Jag börjar fnissa och Niall släpper blicken på Zayn och ler mot mig.
"Då är vi framme" - ropar chaffören efter ett tag. Vi hoppar ut på asfalten och killarna tar genast upp deras huvor och kollar ner i marken. Jag kollar mig frågande omkring och får syn på några människor med kameror som går omkring på gatan. Jag stirrar på Zayn som tar armen om mig och för in mig i butiken. Vi väljer ett stort bord i hörnet och sätter oss ner. Harry och Louis kommer några minuter senare, båda med huvorna uppe och blicken i marken. Men sedan får de syn på oss och kollar upp.
Fast än bordet är stort blir det ganska trångt, jag känner mig ganska liten där jag sitter. Vi pratar och snackar och jag får reda på massor av roliga saker som killarna har varit med om. De är värkligen som vanliga killar bar att de har sjuk talang.
Vi hade alla beställt mat, Niall hade tagit nästan allt som fanns på menyn och jag hade beställt det ända som var gluten-fritt. Det smakade inte jättegott så jag tog fram ett äpple från väskan.
Vi hade alla beställt mat, Niall hade tagit nästan allt som fanns på menyn och jag hade beställt det ända som var gluten-fritt. Det smakade inte jättegott så jag tog fram ett äpple från väskan.
"Väldigt vad du äter nyttigt, du borde värkligen lära Niall det" - flinar Harry och Niall kollar sig oskyldigt omkring innan han log mot mig.
"Det fixar nog jag!" - log jag.
När klockan var halv fyra gick vi alla genensamt ut på gatan igen. Vi skrattade hela tiden på väg ner till tågstationen där jag skulle bli hämtad och killarna skulle gå vidare till stället där deras chafför var. Vi gick i en klunga, Louis längst fram med Liam. Harry gick brevid Zayn som snackade i telefon och Niall gick med armen om mig längst bak.
"Jag har haft det jätteroligt idag. Tack för att jag fick följa med" - sa jag till Niall. Han hade blivit proppmätt efter maten men nu var han lika glad och framåt igen.
"Det var roligt att ha dig med" - log Niall tillbaka och lutade sig närmare mig. "Du får gärna följa med igen Johanna" - viskade han i mitt öra och sträckte på sig igen. Han blinkade åt mig och vi ökade takten för att komma ifatt de andra.
"Typiskt!" - utropade Louis och stannade.
"Vad?" frågade Niall och stoppade farten så han inte skulle gå rätt in i Harry.
"Jag slår vad om att några paparazzi var där precis" - muttrade han och pekade mot ett hörn.
"Lugna dig Lou, det var antagligen bara några fans som tog foton" - skrattade Zayn och klappade han på axlen. Jag kollade förbryllat upp på Niall som inte verkade det minsta bekymrad. Vi gick vidare och var framme vid tågstationen lagom till klockan fem. Liam, Harry, Louis och Zayn gick i förväg och Niall ställde sig framför mig.
"Vi måste ses igen!" - sade Niall och gav mig en kram som varade i flera minuter. Jag protesterade inte, det var mysigt att stå och kramas.
"Ja jag har ju ditt nummer" - konstaterade jag. Niall bakade igen.
"Ring!" - var det ända han sa innan han lutade sig fram, gav mig en puss på kinden och gick iväg. Han vände sig om och vinkade och jag vinkade tillbaka. När han försvunnit utom synhåll tog jag upp handen och kände på kinden där han pussat mig. Jag rodnande igen och log för mig själv.
"Tut tut" - ropade Lena genom det öppna bilfönstret när hon stannade brevid mig. Jag blev så rädd att jag hoppade till och höll på att ramla baklänges. Lena bara skrattade men sedan blev hon allvarlig. Jag öppnade bildörren och satte mig i framsätet.
"Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Förklara dig" - sa Lena och kollade frågande på mig. Jag tog ett djupt andetag och började berätta allt som hänt. Lena satt mestadels som ett frågetäcken men jag kan inte klandra henne det hela är ganska otroligt.
"Jaha" - var Lenas ända komentar när jag blev klar. Sedan brast hon ut i skratt. Jag kollade oroligt på henne men hon fortsatte bara skratta. " Det kunde man ju... inte tro" fick hon fram mellan skrattatackerna. Jag började också skratta, mest för att jag var förvånade över Lenas reaktion och för att jag kom och tänka på pussen (som jag inte hade nämnt i min förklaring till Lena).
Tillslut var vi hemma igen och jag kände mig väldigt trött. Jag gick in på toa för att tvätta av mig innan jag gick ner till vardagsrummet och slängde mig i soffan med en filt. Några sekunder efter pep det från hallen, motvilligt reste jag på mig och gick ut i hallen. Det var min mobil som pep inne i väskan. Jag plockade upp den och kollade på displayen. Jag hade fått två sms från Emilia;
"Hej Johanna. Ska vi hitta på något imon!? Kram xoxo" stod det på det första smset. Jag klickade ner det och läste det andra;
"OSOCIAL! Svar mig då? xoxo" läste jag och skrattade åt Emilias otålighet. Envis var hon, det var därför jag älskade henne så mycket min söta bästis som jag helt hade glömt bort idag, oops!
"Ja vi kan träffas. Utanför Livs klockan 10? Kram xoxo" svarade jag och gick tillbaka till soffan. Jag tänkte mycket på Niall och de andra killarna. Tänk om allt var en dröm, eller nej, bulan var kvar i pannan. Jag låste upp mobilen igen och öppnade Skicka Ett Meddelande. Men innan jag han skriva något svarade Emilia;
"Äntligen, jadå! Vi ses xoxo" hade hon skrivit.
Sömnen spred sig snabbt och jag gäspade.
"Jag ska bara blunda en stund" - mumlade jag för mig själv och somnade på soffan.
Äntligen var man klar! Blir bara nöjdare och nöjdare för varje inlägg. Snälla skriv vad ni tyckte. Kram xoxo
Problem of Happiness 3
2012-02-20 @ 20:08:00Två minuter senare var jag framme vid min plats igen. Lena var förskräckt och undrade vad i hela fridens namn jag hade hållit hus. Jag sa att jag hade gått vilse och slog i huvuder för om jag skulle sagt sanningen skulle Lena trott jag varit sjuk i huvudet. På mobilen hade jag arton missade samtal och fem sms, alla från Lena.
Tre minuter tills konserten skulle börja.
Publiken var galen genom hela showen. Själv var jag inte lika vild som jag trodde att jag skulle vara. "Backstage"-passet brände mot huden hela tiden och jag tänkte hela tiden på när det skulle bli rätt tillfälle att berätta för Lena. Om jag sa att jag hade ett pass så skulle jag vara tvungen att berätta hela historien så jag drog ut på det så länge jag kunde.
Killarna avslutade med Whats Makes You Beautiful och jag slog vad om att Niall kollade på mig under sista versen. Folket började strömma ut men Lena och jag hade inte så brottom.
"Jag ska gå några ärende på stan, du kan väl hitta på vad du vill så länge?" - sade Lena och jag sprack upp i ett leende. "Så glad behöver du väl inte bli för att jag ska lämna dig" - skrattade Lena.
"Nejnej, men gå du så.... Jag glömde nog min mobil, jag ska gå tillbaka och leta" - ljög jag och gav henne en snabb kram. Så fort Lena försvunnit i folkmassan trängde jag mig förbi en hög med tjejer och småsprang bort mot dörren in till killarnas rum. Jag knackade försiktigt och efter någon minut öppnade en stor sur man. Han kollade irriterat ner på mig.
"Vad ska du här och göra?" - muttrade han. Jag fiskade upp passet men innan jag han visa det trängde Niall sig förbi vakten och lade armen över min axel.
"Hon är med mig!" - konstaterade han och ledde mig in i rummet. Jag hann inte reagera utan följde bara med Niall in i rummet. "Du kan ge passet till honom" - flinade Niall och pekade på vakten som smällde igen dörren. Jag nickade och gav mannen kortet innan han stampade iväg.
"Hej" - sade jag. Kom inte på något annat att säga. Zayn, Liam, Louis och Harry kom gående in i rummet. De skrattade och gav varandra "hive five".
"Sjukt bra jobbat killar, helt awesome show!" - ropade Louis och alla nickade instämmande.
"Nejmen vad har vi här. Vad tyckte du om konserten Johanna?" - undrade Harry och tog fram en läsk ur ett litet kylskåp.
"Jättebra, ni var fantastiska" - log jag. Zayn räckte mig en läsk och de började diskutera var de skulle äta ikväll.
"Jag såg dig i publiken, jag letade hela showen men tillslut såg jag dig" - sade Niall till mig. Jag kudnde inte låta bli att rodna.
"Bulan är inte lika stor nu" - konstaterade Harry och Niall slog till han på armen.
"Gör det ont?" - frågade han och ställde sig framför Harrys flinande ansikte.
"Nej, det är ingen fara" - sade jag och tog en klunk av min läsk.
"NANDOS" - utbrast Louis och jag började fnittra. Han var värkligen lika rolig i verkligheten som på alla videos. Killarna instämde med Louis förslag om matplats fast Niall bara kollade på sin läsk. De vände sig chockat om och kollade på honom.
"Wow, du blev inte lika upphätsad som du brukar" - flinar Liam och blinkar åt mig.
"Nandos blir jättebra!" - sade Niall lite mer entusiastik och gick fram till mig. "Du kanske vill hänga med?" - undrade han och killarna började prata högljutt igen.
"Jag behöver nog fråga Lena, men jag följer gärna med" - svarade jag och såg hur Niall sken upp.
Niall's perspektiv
Det knackade på dörren och jag földe Bob med blicken när han gick och öppnade. Han stod kvar ett tag så jag reste på mig för att kolla efter vem det var. Johanna stod där och jag belv genast mycket gladare. Jag tränge mig förbi Bob och ledde in henne i rummet. Killarna var fortfarande var bakom scenen och snackade med fotografen. Fast det dröjde inte länge innan de kom springades in i rummet. Vi gav varandra "hive five" innan de fick syn på Johanna. De frågade vad hon tyckte om konserten och hon sa att den var bra. Jag vara bara tvungen att säga något nu.
"Jag såg dig i publiken, jag letade hela showen men tillslut såg jag dig" - utbrast jag och rodnade lite. Hon log mot mig. Harry sabbade det hela genom att nämna bulan igen. Jag försökte putta väck honom men lyckades inte så bra så jag ställde mig bara framför honom istället.
"Gör det ont?" - frågade jag henne oroligt. Hon sa att det var okej men jag undrade om hon talade sanning. Jag kollade ner på läsken och funderade på hur ont hon egentligen hade. Helt plötsligt stirrar alla på mig. De hade visst nämn Nandos.
"Nandos blir jättebra!" - sade jag och gick fram till Johanan för att undra om hon ville hänga med. Hon sa någonting om någon Lena men jag lade bara märke till "jag följer gärna med".
Det var det, hoppas ni gillade det. Mer och mer händer desto mer ni läser! Komentera gärna vad ni tyckte och kom gärna med ideér till kommande kapitel. Kram xoxo
Problem of Happiness 2
2012-02-19 @ 22:06:00Vad som hände sist i Episode 1: När jag har tvättat händerna går jag ut igen. Jag hör ett ljud bakom mig och vänder mig om. Det ända jag hinner se är den andra dörren som kommer snabbt rakt mot mitt ansikte. Sedan blir allting svart.
Jag kände mig illamående och yr. Vad hände egentligen? Någon försökte prata med mig men jag kunde inte urskilja orden. Sakta öppnade jag ögonen och kollade mig omkring. Över mig stod en kille med blont hår och blåa ögon, ganska gullig. Jag han inte uppfatta mer innan jag kände en enorm smärta i huvudet och knep ihop ögonen.
"Hur mår du? Jag är så ledsen" - frågade killen oroligt med en Irländsk aksent. Jag öppnade ögonen igen och försökte säga något. Killen kollade ner på mig och jag bara gapade. Det var Niall, från One Direction som stod där.
"Hur mår du? Jag är så ledsen" - frågade killen oroligt med en Irländsk aksent. Jag öppnade ögonen igen och försökte säga något. Killen kollade ner på mig och jag bara gapade. Det var Niall, från One Direction som stod där.
"Himlen" - tänkte jag och blinkade några gånger.
"Niall?" - fick jag sedan fram. Han blev lättad och log världens gulligaste leende.
"Jo, det är jag hur mår du?" - flinade han och satte sig ner bredvid mig. Jag bara log, kom inte på något att säga.
"Det gör ont" - fick jag sedan fram. Försiktigt lyfte han upp mig från marken och bar iväg på mig. Jag sa inte imot även om jag undrade vart vi skulle. Han verkade inte det minsta ansträngd och ändå väger jag inte så lite. Han sparkade upp en dörr och bar in mig i ett rum. Flera röster tystnades. Jag kollade mig omkring så gott jag kunde fårn Nialls famn och fick syn på Liam, Zayn, Harry och Louis. Det så riktigt förvånande ut och jag antog att mitt ansiktsuttryck inte var det vackraste heller.
"Det gör ont" - fick jag sedan fram. Försiktigt lyfte han upp mig från marken och bar iväg på mig. Jag sa inte imot även om jag undrade vart vi skulle. Han verkade inte det minsta ansträngd och ändå väger jag inte så lite. Han sparkade upp en dörr och bar in mig i ett rum. Flera röster tystnades. Jag kollade mig omkring så gott jag kunde fårn Nialls famn och fick syn på Liam, Zayn, Harry och Louis. Det så riktigt förvånande ut och jag antog att mitt ansiktsuttryck inte var det vackraste heller.
"Här säger du att du ska gå på toa och så kommer du tilbaka med en tjej" - utbrister Harry. Niall bara flinar och släpper ner mig i en soffa. Snabbt som blixten ställer jag mig upp.
"Nå, kan du berätta vad som försigår Niall?" - flinade Zayn och kollade på mig.
"Eh jo, jag skulle..." började jag men tog mig snabbt för pannan och satte mig ner i soffan igen. Niall sprang fram mot mig och lade armen om mig.
"Jag är så ledsen, det var inte meingen." mumlade han. "Jo, jag var på toa och så öppnade jag dörren alldeles för hastigt och nockade henne så hon svimmade" - förklarade han för killarna. Jag kände hur jag rodna, jag har alltid varit så himla klumpig.
"Så kan man ju också träffa tejer" - sade Liam sarkastiskt och gick fram till mig med en påse is. Niall tog tag i den innan jag han sträcka fram armen och lade den försiktigt på min panna.
"Det var ju ingen liten bula du fick" - konstaterade Louis. "Vad heter du?" - frågade han sedan.
"Ehhm" - mumlade jag som fortfarande inte fattade att det som skedde var riktigt sant. "Johanna" - svarade jag tillslut.
"Johanna!" - sade Harry, Zayn och Louis i kör och jag började skratta.
"Johanna" - mumlade Niall brevid mig.
"Ja, vi har en konsert att göra så vi måste dra nu" - sade Liam och försvann bakom ett draperi. Louis, Zayn och Harry följde efter.
"Försök låt bli att nocka varandra" - flinade Harry innan även han gick iväg. En ganska pinsam tystnad spriddes i rummet. Niall satt fortfarande med en armen om mig och med den andra höll han påsen på min panna.
"Förlåt" - sade han för tionde gången.
"Det gör ingenting, det känns knappt" - konstaterade jag och tog påsen ifrån honom. "Du har en konsert att göra, jag hittar ut själv. Tack så mycket"
"Okej" - log han men verkade ändå missbelåten. Snabbt gick han till andra sidan rummet och började rota bland några lådor. Han kom tillbaka med en papperslapp och ett kort. På papperslappen stod det ett mobilnummer och kortet var ett "backstage pass".
"Ring om det är något och kom gärna tillbaka efter showen" - bad han och gav mig en kram.
"Bästa sekundrarna i mitt liv" - tänkte jag och nickade. Vi sa hejdå och han visade mig ut till korridoren.
Två minuter senare var jag framme vid min plats igen. Lena var förskräckt och undrade vad i hela fridens namn jag hade hållt hus. Jag sa att jag gick vilse och slog i huvudet för om jag skulle sagt sanningen skulle Lena trott jag varit helt sjuk i huvudet. På mobilen hade jag arton missade samtal och fem sms, alla från Lena.
Tre minuter tills konserten skulle börja.
Tre minuter tills konserten skulle börja.
Ja, det var det. Kom inte på så jättemycket. Det är svårt att få det "sanningslikt"! Hoppas ni gillade det!
xoxo
xoxo
Problem of Happiness 1
2012-02-19 @ 13:18:00Solen skiner in i rumet genom gardinerna. Solkatter leker på fönsterbrädet och världen verkar fridfull och stilla. Jag öppnar ögonen och kollar på klockan; 08.15. Jag skuckar och sätter mig upp på sängkanten. Idag är det dagen som jag längtat efter så länge. Det känns konstigt att den äntligen är här, inget ska gå fel.
Nere i köket står faster Lena och gör frukost. Jag sätter mig vid köksbordet och kollar ut, inte ett moln på himlen. Jag och min faster äter frukost i tystnad. Vi har inte så mycket att prata om. Min pappa dog när jag föddes och mamma hon stack så jag har fått leva med min faster hela mitt liv. Jag trivs jättebra för hon är som min mamma och min kompis samtidigt.
Klockan 10.00 prick var jag klar och stod utanför huset och väntade på faster Lena. Jag hade ett par ljusblåa jeans, ett beige linne och en grå kofta på mig. Plus skor och mitt armband. Vi satte oss i bilen och började köra mot arenan.
"Det ska bli skoh idag, antar att det pirrar i magen?"- frågar Lena.
Nere i köket står faster Lena och gör frukost. Jag sätter mig vid köksbordet och kollar ut, inte ett moln på himlen. Jag och min faster äter frukost i tystnad. Vi har inte så mycket att prata om. Min pappa dog när jag föddes och mamma hon stack så jag har fått leva med min faster hela mitt liv. Jag trivs jättebra för hon är som min mamma och min kompis samtidigt.
Klockan 10.00 prick var jag klar och stod utanför huset och väntade på faster Lena. Jag hade ett par ljusblåa jeans, ett beige linne och en grå kofta på mig. Plus skor och mitt armband. Vi satte oss i bilen och började köra mot arenan.
"Det ska bli skoh idag, antar att det pirrar i magen?"- frågar Lena.
"Jodå, det pirrar ganska reält. Jag fattar inte att jag äntligen ska få se en konsert med One Direction. Det känns helt ovärkligt!"- svarar jag och vrider på mig i framsätet. Jag lägger väskan med min mobil och biljetterna i knät och lutar huvudet mot rutan. Utan att jag tänker på det fantiserar jag mig bort i en värld med mina fem drömkillar på gröna ängar. Det känns ganska överflödigt, jag kommer ju bara se dom på scen.
Två timmar senare pakerar vi på en fullpackad pakeringsplats utanför arenan. Folk strömmar in genom portarna, de flesta är tonårs tjejer men några killar ser jag. Vi hoppar ut ur bilen och jag njuter av den friska luften. Vi går, eller rättare sagt, vi puttas in genom dörrarna och in i själva arenens korridor. Det är enormt och jag håller Lenas hand så vi inte ska tappa bort varandra. Några män tar emot våra biljetter och vi tar oss till våra platser. Det är fortfarande en halvtimme tills det börjar. Lena plockar upp en påse med godis när jag känner att jag värkligen måste gå på toa. Jag petar på Lena innan jag går ut i korridoren igen. Jag följer skyltarna en bra stund innan jag går in till ett rum med två dörrar. Det står "Male" på ena och "Female" på den andra. Jag går in genom rätt dörr och gör mitt.
När jag har tvättat händerna går jag ut igen. Jag hör ett ljud bakom mig och vänder mig om. Det ända jag hinner se är den andra dörren som kommer snabbt rakt mot mitt ansikte. Sedan blir allting svart.
Två timmar senare pakerar vi på en fullpackad pakeringsplats utanför arenan. Folk strömmar in genom portarna, de flesta är tonårs tjejer men några killar ser jag. Vi hoppar ut ur bilen och jag njuter av den friska luften. Vi går, eller rättare sagt, vi puttas in genom dörrarna och in i själva arenens korridor. Det är enormt och jag håller Lenas hand så vi inte ska tappa bort varandra. Några män tar emot våra biljetter och vi tar oss till våra platser. Det är fortfarande en halvtimme tills det börjar. Lena plockar upp en påse med godis när jag känner att jag värkligen måste gå på toa. Jag petar på Lena innan jag går ut i korridoren igen. Jag följer skyltarna en bra stund innan jag går in till ett rum med två dörrar. Det står "Male" på ena och "Female" på den andra. Jag går in genom rätt dörr och gör mitt.
När jag har tvättat händerna går jag ut igen. Jag hör ett ljud bakom mig och vänder mig om. Det ända jag hinner se är den andra dörren som kommer snabbt rakt mot mitt ansikte. Sedan blir allting svart.
Hoppas ni gillade det. Jag fortsätter så fort jag kan! Kram xoxo
