"Jag vet, eller jag förstod det. Folk som tar dom här bilderna ska bara få folks uppmärksamhet. Det kan vara jobbigt" - sa Niall med en suck.
"Jag vet inte om jag orkar med det" - viskade jag. Han svarade inte och jag torkade bort en tår från min kind.
"Johanna?" - andades han i luren. Jag tog ett ljupt andetag och lade på sedan gick jag tillbaka in i matsalen.
Nialls perspektiv:
Jag stod stilla i flera minuter och lyssnade på det pipande ljudet i mobilen. Hon hade lagt på och hon kommer inte svara igen om jag ringer. En tår rann ner för min kind och vidare ner för hakan. Jag kunde inte förmå mig att röra på mig, istället blundade jag och såg Johanna framför mig. Glad och lycklig precis som jag ville.
Jag vet inte hur länge jag stod där men jag började bli hungrig och solen försvann utanför fönstret. Tillslut kom killarna hem från deras shopping tur på stan.
"Niall?" - utbrast Liam när han fick syn på mig. Jag svarade inte utan kollade bara ner i golvet. Mobilen föll till golvet med en duns och Liam kom framspringande till mig med de andra tätt i häl. Zayn plockade upp mobilen och visade den för Harry, Johannas namn stod fortfarande kvar på displayn.
"Niall, vi är så ledsna. Vad häde?" - frågade Zayn försiktigt.
"Hon..." - började jag men rösten skar sig. Jag harklade mig och kollade upp på Liam "Hon klara inte mer av dom. Bilderna och mig" Det sista ordet knäckte mig. Jag sprang upp på mitt rum och smällde igen dörren efter mig.
Johannas perspektiv:
Jag vaknade nästa morgon av arr Lena skrammlade med något på nedanvåningen. Hon visste vad som hade hänt och suttit med mig genom hela natten när jag grät. Emilia var också här ett tag men hon sa inte så mycket. Hon var antagligen rädd att detta skulle påvärka hennes och Harrys relation. De var faktiskt tillsammans men hade bestämt att hålla det väldigt hemligt.
Jag gick upp ur sängen och in på toan. Min spegelbild var förfärlig, håret var som ett fågelbo och mina ögon var rödsprängda. Sakta började jag borsta ur håret under tiden som jag granskade mig själv. Det var som om all självsäkerhet hade blåst bort med vinden. Jag hittade så många fel på mig själv att jag tillslut blundade. Jag saknade Niall så mycket men jag ångra inte vad jag sagt. Jag var trött på fotografierna och historierna. Att dejta en icke känd kille skulle vara tusen gånger lättare. Men för tillfället ville jag inte ha någon annan kille, jag ville ha Niall och bara glömma allt som hänt och allt som kommer hända.
Skoldagen var lika intressant som en gråsten och gick lika fort som en snigel. Varje lektion var en plåga och det känndes som om allas ögon var riktade mot mig. Jag ville smälta in, försvinna och inte synas men såklart hände det inte. Emelia gick tyst bredvid mig genom korridorerna. Hon led med mig.
När skoldagen var slut gick jag ut till min cykel och lade väskan i korgen. Jag skule precis börja trampa när Emelia kom framspringade till mig.
"Johanna, vänta" - skrek hon och jag satte ner foten på asfalten.
"Vad är det?" - frågade jag och förvånades över hur sliten min röst var.
"Harry ringde precis!" - flåsade hon och ställde sig framför cyklen så jag inte kunnde fly. "Kan du inte skjutsa mig till den övergivna gården bredvid Livs?" - frågade hon och knäppte hennes händer.
"Visst men jag ska bara lämna dig inte stanna" - klargjorde jag och Emilia sken upp. Hon hoppade på pakethållaren och jag började cykla. När vi var framme var ingen där. Jag kollade frågande på Emilia som klev av och gick in genom grindarna. Till min besvikelse kände jag mig skyldig till att följa efter så jag pakerade cyklen vid en buske och gick efter. Jag gick runt husknuten där Emilia gått och fick syn på ingen mindre än Liam.
"Va?" - utbrast jag och kollade mig omkring. Emilia var som borttrollad. Jag vände mig om och började gå tillbaka mot cyklen men Liam sprang ikapp och tog tag i min arm.
"Snälla Johanna, kan du stanna ett tag? - bad han och jag stannade.
"Vad är det?" - frågade jag och kände hur rösten sprack igen.
"Följ med mig" - sa han och började gå mot den stora sjön som låg en bit ifrån huset.
Emilias perspektiv:
Jag gick snabbt runt husknuten och fick syn på Harry och Liam. Harry stod halft gömd bakom ett träd intill huset.
"Em" - väste han och jag sprang till fram till honom. Han gav mig en stor kram och pussade mig på kinden. "Vad duktig du är som fick hit henne" - viskade han i mitt öra och vi vände oss om så vi kunde kolla på när Johanna gick runt husknuten. Harry stod bakom mig och hade båda armarna om mig. Hans ansikte var begravt i mitt hår och jag kunde känna hans lockar mot min kind.
Johanna fick syn på Liam och stannade. Till min besvikelse vände hon sig om och började gå iväg men Liam hann ikapp henne och stoppade henne. Några sekunder senare var de båda på väg mot sjön. Harry och jag gick ut från vårat gömställe och satte oss på muren för att vänta på Liam.
Johannas perspektiv:
Liam stannade efter en bit och pekade på något vitt som låg på sanden. Jag kollade förvirrat på honom och han nickade mot mig. Sakta började jag gå mot det vita och Liam vände sig om och började gå tillbaka till huset. Tillslut var jag framme vid det Liam pekat på. Det var en liten vit ask som låg där i sanden. Jag plockade försiktigt upp den och kollade mig omkring. Jag såg ingen i närheten så jag öppnad sakta locket och fick syn på det finaste halsband jag någonsin sett. Det var skinande som sjön och det hänge en liten berlock i form av ett hjärta. Jag tog upp det och lade det i handen för att se lite nogare. Solen reflekterades i dom små dimanterna som prydde det lilla hjärtat. När jag beundrat halsbandet klart kollad jag i asken och såg en liten papperslapp. Jag vecklade upp den och läste tyst för mig själv; Vänd dig om min kära. Jag knöt hårt handen om halsbandet och vände mig om. Där stod Niall, lika vacker som vanligt. Mitt hjärta började slå lite snabbare och jag öppnade munnen för att säga något men jag kom inte på något att säga. Långsamt gick han mot mig, för långsamt jag ville att han skulle stå bara någon millimeter framför mig. Han stannade ungefär en decimeter bort och kollade på mig.
Nialls perspektiv:
Hon stod där, helt stilla med halsbandet jag hade köpt i handen. Vinden blåste i hennes hår och hennes ögon glänste. Sakta rann en tår ner för hennes kind och jag gick fram till henne. Hon kollade upp på mig och jag tog henne i min famn. Jag hörde hur hon snyftade mot migg bröst och jag tryckte henne närmare mig. Efter flera minuter släppte vi taget. Jag torkade bort hennes tårar från hennes kinder och tog hennes hand. Sakta öppnade hon den och gav mig halsbandet. Smidigt knäppte jag upp det och hängde det runt hennes hals för att knäppa vid hennes nacke. Motvilligt sänkte jag händerna och hon log mot mig. Hennes hand tog tag i det lilla hjärtat och jag kunde inte hålla mig längre. Jag lutade mig fram och kysste henne mjukt. Hon smakade salt efter alla tårar men det hindrade inte mig från att presse henne närmare mig. Jag höll i hennes armar som var mellan oss. Jag ville aldrig avsluta kyssen, jag ville stå där med henne förevigt. Aldrig släppa henne igen.
"Johanna" - andades jag när vi särade på ansiktena. "De vi har är starkare än allt annat. Jag vill inte förlora dig igen"
"Always" - viskade hon och sträckte på sig för att kyssa mig igen. Denna gången höll jag om henne hårt och kysste henne mer passionerat. Always måste vara det finaste ordet som finns tänkte jag och lyckan spred sig inombords.
Nu är jag klar och detta kapitlet blev lite romantiskare än jag vågat hoppas. Jag vill tacka Emelie, världens bästa vän för en otroligt rolig dag och för allt hon gjort för mig. Läs gärna hennes blogg; http://ffupallnightt.blogg.se
Kommentera gärna vad ni tyckte om mitt inlägg. Kram xoxo
