Lovely Loneliness 1

2012-03-15 @ 00:07:00
Någonting om tiden måste jag komma på. En enkel dikt. På 16 rader. Hmm...
...Time goes fast
Time goes slow
Time sees people die
Time sees the grass grow
Time does not forget
Time does not forgive
Time crushes and kills
Time takes all you have to give
Time rushes past
Time ticks and tocks
Time is shown by the sun
Time is on the kitchen clock
Time is going slowly
Time tells you what must be done
Time is running out
Time waits for you to have fun
 
 
Torsdags morgon, den drygaste av alla morgonar. Sakta öppnar jag ögonen och kisar mot den lilla strålen solljus som letat sig emellan gardinen och fönsterkarmen. Bara den enstaka, lilla, obetydliga solstråle kan lysa upp ett helt rum och min morgon. Det är den sjunde maj idag och jag ska följa med pappa till hans jobb i radio studion. Jag får betalt för att "hjälpa" gästerna som kommer, som att visa dom vägen i det enorma bygget och sådant. Det slutade ofta med att jag satt i ett hörn och lyssnade på musik under tiden som de andra sprang omkring huller om buller i korridorerna.
Jag reste på mig, långsamt, och satte mig på sängkanten. Jag väntade några sekunder innan jag reste mig upp, så jag inte skulle ramla. Sakta gick jag in på min egen toalett och tog av mig mitt nattlinne. En varm dusch var det jag behövde nu. Jag lät de varma strålarna väcka liv i min kropp och blöta ner mitt hår.
När jag var klar frotterade jag mig och borstade igenom mitt hår innan jag gick tillbaka till mitt rum igen. Jag drog upp gardinen och kollade ut. Det hade regnat under natten så små vattendroppar rann ner för glaset. Försiktigt öppnade jag fönstret och andades in den friska luften. Ljudet av fågelkvitter letade sig in i rummet och jag gick fram till garderoben för att välja ut dagens kläder. Jag tog det översta i lådorna eftersom jag hade ganska brottom. Kvickt satte jag på mig ett par ljusblåa jeans som var så där slitna där framme så de nästan blev vita, en blommig blus i något silkigt tyg som var som en T-shirt och en tunn beige kofta som gick ner till låren. Enkel klädsel, men vacker och vår inspererad. Jag var nöjd. Lite snabbt torkade jag håret en gång till, fönade det och satte upp det i ett band så jag slapp ha det hängande framför ögonen. Men irriterande nog var det en liten slinga som inte nådde hela vägen bak.
Klockan var halv nio när pappa ropade på mig att komma ner för vi skulle köra.
"Wait a minute" - skriker jag tillbaka och gräppar tag i mobilen innan jag springer ner för trappan. I köket letade jag upp ett äpple som jag kunde äta på vägen. Vi bor i en stor lägenhet, eller mer som ett rad hus. Det är två våningar. På den nedre våningen är köket, hallen, vardagsrummet, mamma och pappas sovrum och en stor toa. I mitten av vardagsrummet finns en spiraltrappa upp till ovanvångingen där jag och min storebror har våra rum, plus var sin toalett.
"I'm waiting in the car" - skriker pappa igen och jag hör hur dörren öppnas och stängs. Jag joggar ut i hallen, tar på mig mina mörkbruna kängor, min ljusbruna militärjacka som jag fick av min mamma förra hösten och går ut på uppfarten.
Vägen till studion är ganska trevlig. Pappa berättar vad vi ska göra på jobbet idag och jag kan njuta av den väldigt fina naturen utanför bilfönstret. Det tar bara tio minuter att köra till studion, men sedan tar det minst tio minuter till att ta sig till rätt del av byggnaden. Vi går igenom korridor efter korridor och tillslut är vi framme vid den västra delen där pappa arbetar med radio sändningarna. Tråkigt nog är det inte han som pratar i radion, han sitter bara vid ett bord fullt av knappar och lyssnar när de andra snackar på. Jag hälsar på pappas jobbarkompisar innan jag går och sätter mig i fotöljen vid fönstret. Lite snabbt kollar jag ut innan jag tar upp mobilen.
"What the.." - viskar jag och kollar ut igen. Hela vägen är fylld av folk, eller rättare sagt tonårs flickor som står med skyltar. Jag försöker läsa vad som står på en av dom; We love you 1D. Jag bllinkar några gånger innan jag helt drabbas av panik.
"DAD!!" - skriker jag och hoppar upp ur fotöljen.
"What is it?" - frågar han och ler mot mig.
"One..." - försöker jag säga men luften går ur mig. Jag stänger ögonen och försöker samla mig. "One Direction?" - säger jag sedan så lugnt jag kan och öppnar ögonen. Lite panik fanns det ändå kvar i rösten.
"Yeah. Well, I was going to tell you but.." - flinade pappa och jag öppnade munnen.
"You was going to..? Dad!" - skrek jag. "This is amazing. When do they come?"
"Half an hour, mabye" - log han och jag spärrade upp ögonen. Det var ju snart! 
Första inlägget i min nya fanfic. Jag LOVAR att uppdatera oftare på denna. Hoppas ni gillar börjar.. det är lite svårt att få mycket att hända! Jag VILL ha kritik och feedback så kommentera på bara! Kram xoxo

Permalink | Lovely Loneliness |Kommentarer (3) | Trackbacks () |

Trackback